(1)

Rådets förordning (EG) nr 539/2001 (2) har ändrats väsentligt flera gånger (3). För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras.

(2)

Genom denna förordning föreskrivs en fullständig harmonisering i fråga om tredjeländer vars medborgare omfattas av ett krav att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser (nedan även kallat viseringskravet) och tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav.

(3)

Fastställandet av de tredjeländer vars medborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskravet bör ske på grundval av en välavvägd bedömning av olika kriterier i varje enskilt fall. Den bedömningen bör göras regelbundet och kan leda till lagstiftningsförslag för att ändra bilaga I till denna förordning, vilken innehåller en förteckning över tredjeländer vars medborgare omfattas av kravet att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser, och bilaga II till denna förordning, som innehåller en förteckning över tredjeländer vars medborgare är undantagna från kravet att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser när det gäller vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod, utan att det påverkar möjligheten till landsspecifika ändringar av de bilagorna under särskilda omständigheter, till exempel till följd av en process för viseringsliberalisering eller som den slutliga konsekvensen av ett tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet.

(4)

Förteckningarna över tredjeländer i bilagorna I och II bör vara, och förbli, förenliga med de kriterier som anges i den här förordningen. Hänvisningar till tredjeländer för vilka situationen har förändrats i fråga om dessa kriterier bör överföras från den ena bilagan till den andra.

(5)

Utveckling inom internationell rätt som medför förändringar i status eller benämning för vissa stater eller enheter bör återspeglas i bilagorna I och II.

(6)

Eftersom medborgare i Island, Liechtenstein och Norge är undantagna från viseringskravet inom ramen för avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (4) bör inte dessa länder ingå i förteckningen i bilaga II.

(7)

Eftersom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiziska edsförbundet å andra sidan om fri rörlighet för personer (5) föreskriver fri rörlighet utan viseringstvång för medborgare i Schweiz och i medlemsstaterna bör Schweiz inte ingå i förteckningen i bilaga II.

(8)

För konventionsflyktingar och statslösa personer bör frågan om de ska omfattas av, eller undantas från, viseringskravet avgöras med hänsyn till det tredjeland i vilket dessa personer är bosatta och som har utfärdat deras resehandlingar, utan att detta påverkar de skyldigheter som följer av internationella avtal undertecknade av medlemsstaterna, särskilt Europarådets europeiska överenskommelse om avskaffande av viseringstvång för flyktingar som undertecknades i Strasbourg den 20 april 1959. Medlemsstaterna bör likväl, med tanke på de skillnader som finns mellan nationell rätt för konventionsflyktingar och statslösa personer, kunna avgöra om dessa kategorier av personer bör undantas, om det tredjeland i vilket de är bosatta och som har utfärdat deras resehandlingar är ett av de tredjeländer vars medborgare är undantagna från viseringskravet.

(9)

I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1931/2006 (6) bör det fastställas undantag från viseringskravet för dem som innehar ett tillstånd för lokal gränstrafik.

(10)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att besluta om undantag från viseringskravet för innehavare av vissa andra pass än vanliga pass.

(11)

I vissa fall är ett särskilt viseringssystem motiverat, och då bör det vara möjligt för medlemsstaterna att undanta vissa kategorier av personer från viseringskravet alternativt låta dem omfattas av detta, bland annat i enlighet med folkrätten eller sedvanerätten.

(12)

Det bör vara möjligt för medlemsstaterna att medge undantag från viseringskravet för konventionsflyktingar, alla statslösa personer, både de som omfattas av Förenta nationernas konvention om statslösa personers rättsliga ställning av den 28 september 1954 och de som inte omfattas av den konventionen, samt för skolelever som deltar i en skolresa, om personerna som omfattas av dessa kategorier är bosatta i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II till denna förordning.

(13)

Ordningen för möjligheterna till undantag från viseringskravet bör fullt ut återspegla de faktiska förhållandena. Vissa medlemsstater medger undantag från viseringskravet för medborgare i tredjeländer som ingår i den förteckning över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och är medlemmar av de väpnade styrkor som reser på uppdrag av Atlantpaktsorganisationen (Nato) eller Partnerskap för fred. Med tanke på rättssäkerheten bör det finnas en hänvisning i denna förordning till dessa undantag, som grundas på internationella förpliktelser utanför unionsrätten.

(14)

Full ömsesidighet i fråga om viseringar är ett mål som unionen bör eftersträva på ett proaktivt sätt i sina förbindelser med tredjeländer. På så sätt kan unionen bidra till att göra sin utrikespolitik mer trovärdig och konsekvent.

(15)

En unionsmekanism bör föreskrivas som gör det möjligt att genomföra ömsesidighetsprincipen om något av de tredjeländer som ingår i förteckningen i bilaga II beslutar att medborgarna i en eller flera medlemsstater ska omfattas av viseringskrav. Den mekanismen bör föreskriva att det blir möjligt för unionen att reagera på ett solidariskt sätt om ett sådant tredjeland tillämpar viseringskrav för medborgarna i åtminstone en medlemsstat.

(16)

Vid mottagande av en underrättelse från en medlemsstat om att ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II tillämpar viseringskrav för medborgare i den medlemsstaten bör alla medlemsstater reagera gemensamt och därigenom ge ett unionssvar på en situation som påverkar unionen i dess helhet och som utsätter dess medborgare för olika behandling.

(17)

I syfte att säkerställa en lämplig medverkan av Europaparlamentet och rådet i den andra fasen av tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen, med tanke på den särskilt känsliga politiska arten av upphävandet av undantaget från viseringskravet för alla medborgare i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II samt dess övergripande konsekvenser för medlemsstaterna, de länder som deltar i Schengensamarbetet och unionen själv, särskilt för deras yttre förbindelser och Schengenområdets övergripande funktion, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen med avseende på vissa delar av ömsesidighetsmekanismen. Tilldelningen av sådana befogenheter till kommissionen sker med beaktande av behovet av en politisk diskussion om unionens politik för viseringar i Schengenområdet. Den avspeglar också behovet av att säkerställa tillräcklig öppenhet och rättssäkerhet vid tillämpningen av ömsesidighetsmekanismen på alla medborgare i det berörda tredjelandet, särskilt genom den motsvarande tillfälliga ändringen av bilaga II till denna förordning. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (7). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(18)

Genom denna förordning bör det föreskrivas en mekanism för att i en nödsituation tillfälligt kunna upphäva undantaget från viseringskravet för ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II (nedan kallad upphävandemekanismen) när det krävs brådskande åtgärder för att lösa problem som drabbar åtminstone en medlemsstat, och med beaktande av de övergripande konsekvenserna av nödsituationen för unionen som helhet.

(19)

För att säkerställa en effektiv tillämpning av upphävandemekanismen och av vissa bestämmelser i ömsesidighetsmekanismen och särskilt för att möjliggöra att i tillräcklig mån beakta alla relevanta faktorer och de eventuella konsekvenserna av tillämpningen av de mekanismerna, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter avseende fastställandet av de kategorier av medborgare i det berörda tredjelandet som bör omfattas av ett tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet inom ramen för ömsesidighetsmekanismen och avseende motsvarande giltighetstid av det upphävandet samt avseende upphävandemekanismen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (8). Granskningsförfarandet bör användas vid antagandet av sådana genomförandeakter.

(20)

Det är nödvändigt att förhindra och motverka missbruk till följd av undantag från viseringskravet för kortare vistelser för medborgare från ett tredjeland när de utgör ett hot mot den allmänna ordningen (ordre public) och den berörda medlemsstatens inre säkerhet.

(21)

Upphävandemekanismen bör göra det möjligt för medlemsstaterna att lämna underrättelse om omständigheter som kan komma att leda till ett upphävande och för kommissionen att utlösa upphävandemekanismen på eget initiativ.

(22)

I synnerhet bör användningen av upphävandemekanismen underlättas genom ett snabbt förfarande med hjälp av korta referensperioder och tidsfrister, och de möjliga skälen för upphävande bör innefatta minskat samarbete om återtagande samt en betydande ökning av riskerna för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i medlemsstaterna. Sådant minskat samarbete bör omfatta en betydande ökning av andelen avslagna ansökningar om återtagande, inbegripet avseende tredjelandsmedborgare som har transiterat genom det berörda tredjelandet, när ett återtagandeavtal som ingåtts mellan unionen eller en medlemsstat och det berörda tredjelandet föreskriver en sådan återtagandeskyldighet. Kommissionen bör även ha möjlighet att utlösa upphävandemekanismen om tredjelandet inte samarbetar i fråga om återtagande, i synnerhet när ett återtagandeavtal har ingåtts mellan det berörda tredjelandet och unionen.

(23)

Vid tillämpning av upphävandemekanismen avses med en betydande ökning en ökning som överstiger ett tröskelvärde på 50 %. Den ökningen kan även vara mindre om kommissionen ansåg det vara tillämpligt i ett enskilt fall som meddelats av den berörda medlemsstaten.

(24)

Vid tillämpning av upphävandemekanismen avses med en låg andel godkända ansökningar att andelen godkända asylansökningar är ungefär 3 eller 4 %. Den andelen kan även vara högre om kommissionen ansåg det vara tillämpligt i ett enskilt fall som meddelats av den berörda medlemsstaten.

(25)

Det är nödvändigt att förhindra och motverka missbruk av undantaget från viseringskravet när det leder till ett ökat migrationstryck, till exempel till följd av en ökning av antalet ogrundade asylansökningar, och även när det leder till ogrundade ansökningar om uppehållstillstånd.

(26)

För att säkerställa att de särskilda krav som användes för att bedöma lämpligheten i ett undantag från viseringskravet, vilket beviljats till följd av att en dialog om viseringsliberalisering slutförts framgångsrikt, fortsatt uppfylls bör kommissionen övervaka situationen i de berörda tredjeländerna. Kommissionen bör särskilt uppmärksamma människorättssituationen i de berörda tredjeländerna.

(27)

Kommissionen bör regelbundet och minst en gång om året rapportera till Europaparlamentet och rådet under en period på sju år efter ikraftträdandet av viseringsliberaliseringen för ett visst tredjeland, och därefter när kommissionen anser att det är nödvändigt, eller på begäran av Europaparlamentet eller rådet.

(28)

Innan kommissionen fattar något beslut om att tillfälligt upphäva undantaget från viseringskravet för medborgarna i ett tredjeland bör den beakta människorättssituationen i det tredjelandet och de möjliga följderna av att undantaget från viseringskravet för denna situation upphävs.

(29)

Upphävandet av undantaget från viseringskravet genom en genomförandeakt bör omfatta vissa kategorier av medborgare i det berörda tredjelandet, med hänvisning till de relevanta typerna av resehandlingar och, vid behov, till ytterligare kriterier, såsom personer som reser till medlemsstaternas territorium för första gången. I genomförandeakten bör det fastställas på vilka kategorier av medborgare upphävandet bör tillämpas, med beaktande av sådana särskilda omständigheter som en eller flera medlemsstater har anmält eller som kommissionen har rapporterat om och med beaktande av proportionalitetsprincipen.

(30)

I syfte att säkerställa en lämplig medverkan av Europaparlamentet och rådet i genomförandet av upphävandemekanismen, med tanke på den politiskt känsliga arten av ett upphävande av ett undantag från viseringskravet för alla medborgare i ett tredjeland som ingår i förteckningen i bilaga II i denna förordning samt dess övergripande konsekvenser för medlemsstaterna och unionen själv, särskilt för deras yttre förbindelser och för Schengenområdets övergripande funktion, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet för medborgarna i de berörda tredjeländerna. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning. För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(31)

För att säkerställa öppenhet i viseringssystemet och information till berörda personer, bör medlemsstaterna underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om de åtgärder som de har vidtagit enligt denna förordning. Av samma skäl bör dessa uppgifter även offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.

(32)

Villkoren för inresa till medlemsstaternas territorium eller för utfärdande av visering bör inte påverka de bestämmelser som styr erkännandet av resehandlingars giltighet.

(33)

För att se till att den gemensamma viseringspolitiken fungerar väl är det enligt proportionalitetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen nödvändigt och lämpligt att använda sig av en förordning för att fastställa förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och förteckningen över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

(34)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av internationella överenskommelser som Europeiska gemenskapen ingick före ikraftträdandet av förordning (EG) nr 539/2001 vilka gör det nödvändigt att avvika från den gemensamma viseringspolitiken, samtidigt som Europeiska unionens domstols rättspraxis beaktas.

(35)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG (10).

(36)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (11), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i rådets beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (12).

(37)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (13), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (14).

(38)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (15). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(39)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (16). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.