RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 574/1999 av den 12 mars 1999 om fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 100c i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (1),

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (2), och

med beaktande av följande:

(1) Enligt artikel 100c i fördraget skall rådet fastställa de tredje länder vars medborgare måste ha visum vid passage av medlemsstaternas yttre gränser.

(2) Upprättandet av den gemensamma förteckning som återfinns i bilagan till denna förordning utgör ett viktigt steg mot en harmonisering av viseringspolitiken. I artikel 7a andra stycket i fördraget föreskrivs det att den inre marknaden skall omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för personer säkerställs i enlighet med bestämmelserna i fördraget. Beslut i fråga om andra åtgärder för harmonisering av viseringspolitiken, inbegripet villkoren för utfärdande av viseringar, skall fattas inom en lämplig ram.

(3) När den gemensamma förteckningen utarbetas skall hänsyn särskilt tas till säkerhetsrisker och sådana risker som har samband med illegal invandring. Dessutom har de internationella förbindelserna mellan medlemsstaterna och tredje länder betydelse.

(4) Det är lämpligt att inom en lämplig ram lägga fast principen att en medlemsstat inte får kräva visering av en person som vill passera dess yttre gränser om denna person redan har en visering, som har utfärdats av en annan medlemsstat och som överensstämmer med de harmoniserade villkoren för utfärdande av viseringar samt är giltig i hela gemenskapen, eller om denna person har ett lämpligt tillstånd som har utfärdats av en medlemsstat.

(5) Denna förordning bör inte hindra medlemsstaterna att besluta på vilka villkor medborgare i tredje land som är lagligen bosatta på deras territorium kan återvända till detta territorium efter att ha lämnat unionens medlemsstaters område under giltighetstiden för sina tillstånd.

(6) I särskilda fall där undantag från principen om viseringstvång är berättigade får medlemsstaterna undanta vissa kategorier av personer från viseringstvång, i enlighet med internationell rätt eller sedvana.

(7) Beträffande skillnaderna i nationella regler om statslösa, konventionsflyktingar och personer som visar upp pass eller resedokument som är utfärdade av en territoriell enhet eller myndighet som inte erkänns som stat av alla medlemsstater, får medlemsstaterna besluta om viseringstvång för den gruppen av personer i de fall då den territoriella enheten eller myndigheten inte finns med i den nämnda gemensamma förteckningen.

(8) När nya enheter läggs till förteckningen måste hänsyn tas till de diplomatiska konsekvenserna samt till de riktlinjer som Europeiska unionen antagit i frågan. Under alla omständigheter påverkar införandet av ett tredje land i den gemensamma förteckningen inte på något sätt landets internationella status.

(9) Fastställandet av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser bör göras etappvis. Medlemsstaterna kommer ständigt att sträva efter att harmonisera sin viseringspolitik gentemot de tredje länder som inte finns med i den gemensamma förteckningen. Förverkligandet av den fria rörlighet för personer som föreskrivs i artikel 7a i fördraget skall inte påverkas av dessa bestämmelser. Under det första halvåret år 2001 bör kommissionen utarbeta en rapport om läget när det gäller harmoniseringen.

(10) För att kunna garantera att systemet sköts på ett öppet sätt och att berörda personer informeras bör medlemsstaterna underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de åtgärder de vidtar inom ramen för denna förordning. Av samma skäl måste den informationen även offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Medborgare i de tredje länder som finns med i den gemensamma förteckningen i bilagan skall ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.

2. Medborgare i länder som tidigare utgjorde del av länder som finns med i den gemensamma förteckningen skall omfattas av kraven i punkt 1 om inte och till dess rådet fattar ett annat beslut enligt det förfarande som föreskrivs i den relevanta bestämmelsen i fördraget.

Artikel 2

1. Medlemsstaterna skall fastställa om medborgare i de tredje länder som inte finns med i den gemensamma förteckningen skall omfattas av viseringstvång.

2. Medlemsstaterna skall fastställa om statslösa och konventionsflyktingar skall omfattas av viseringstvång.

3. Medlemsstaterna skall fastställa om de personer som visar upp pass eller resedokument som utfärdats av en territoriell enhet eller myndighet, som inte erkänns som stat av alla medlemsstater, skall omfattas av viseringstvång, om den territoriella enheten eller myndigheten inte finns med i den gemensamma förteckningen.

4. Senast tio arbetsdagar efter det att denna förordning har trätt i kraft skall medlemsstaterna underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de åtgärder som de har vidtagit till följd av punkterna 1, 2 och 3. Ytterligare åtgärder som vidtas enligt punkt 1 skall också meddelas inom fem arbetsdagar.

De bestämmelser om vilka underrättelse lämnas enligt detta stycke och uppdateringar av dessa skall i informationssyfte offentliggöras av kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 3

Under det första halvåret år 2001 skall kommissionen utarbeta en rapport om läget när det gäller harmoniseringen av medlemsstaternas viseringspolitik gentemot de tredje länder som inte finns med i den gemensamma förteckningen och den skall om det är nödvändigt förelägga rådet förslag om ytterligare åtgärder som behövs för att nå det harmoniseringsmål som anges i fördraget.

Artikel 4

1. En medlemsstat kan undanta medborgare i tredje länder som omfattas av viseringstvång enligt artikel 1.1 och 1.2 från viseringstvånget. Detta skall särskilt gälla civil besättning på fartyg och luftfartyg, besättning och ledsagande personal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och för annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor, samt för innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass.

2. Artikel 2.4 skall tillämpas på motsvarande sätt.

Artikel 5

I denna förordning avses med "visering" ett tillstånd som utfärdas eller ett beslut som fattas av en medlemsstat och som krävs för inresa på den medlemsstatens territorium

- för en vistelse i den medlemsstaten eller i flera medlemsstater under en tid som sammanlagt inte överstiger tre månader, eller

- för transit genom denna medlemsstats eller flera medlemsstaters territorium med undantag för transit genom den internationella zonen på flygplatser och resor mellan flygplatserna i en medlemsstat.

Artikel 6

Denna förordning skall inte utgöra något hinder för en ytterligare harmonisering mellan enskilda medlemsstater, som går utöver den gemensamma förteckningen, vad gäller fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar dessa medlemsstaters yttre gränser.

Artikel 7

Denna förordning träder i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 12 mars 1999.

På rådets vägnar

O. SCHILY

Ordförande

(1) EGT C 11, 15.1.1994, s. 15.

(2) EGT C 128, 9.5.1994, s. 350 och yttrande av den 10 februari 1999 (ännu ej offentliggjort i EGT).

BILAGA

DEN GEMENSAMMA FÖRTECKNING SOM AVSES I ARTIKEL 1

I. STATER

Afghanistan

Albanien

Algeriet

Angola

Armenien

Azerbajdzjan

Bahrain

Bangladesh

Benin

Bhutan

Bulgarien

Burkina Faso

Burma/Myanmar

Burundi

Centralafrikanska republiken

Demokratiska republiken Kongo

Djibouti

Dominikanska republiken

Egypten

Ekvatorialguinea

Elfenbenskusten

Eritrea

Etiopien

Fiji

Filippinerna

Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro)

Förenade Arabemiraten

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

Gabon

Gambia

Georgien

Ghana

Guinea

Guinea-Bissau

Guyana

Haiti

Indien

Indonesien

Irak

Iran

Jordanien

Kambodja

Kamerun

Kap Verde

Kazakstan

Kina (*)

Kirgizistan

Komorerna

Kongo

Kuba

Kuwait

Laos

Libanon

Liberia

Libyen

Madagaskar

Maldiverna

Mali

Marocko

Mauretanien

Mauritius

Moçambique

Moldavien

Mongoliet

Nepal

Niger

Nigeria

Nordkorea

Oman

Pakistan

Papua Nya Guinea

Peru

Qatar

Rumänien

Rwanda

Ryssland

São Tomé och Principe

Saudiarabien

Senegal

Sierra Leone

Somalia

Sri Lanka

Sudan

Surinam

Syrien

Tadzjikistan

Tanzania

Tchad

Thailand

Togo

Tunisien

Turkiet

Turkmenistan

Uganda

Ukraina

Uzbekistan

Vietnam

Vitryssland

Yemen

Zambia

II. TERRITORIELLA ENHETER OCH MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV ALLA MEDLEMSSTATER

Taiwan

(*) När det gäller Kina är innehavare av pass utfärdade av "Hong Kong Special Administrative Region" inte inbegripna. Artikel 2 är tillämplig: medlemsstaterna kan besluta att behålla eller se över sitt viseringstvång såvitt avser dessa personer.