Mål C‑428/15
Child and Family Agency
mot
J. D.
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Irland))
”Begäran om förhandsavgörande — Civilrättsligt samarbete — Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar — Förordning (EG) nr 2201/2003 — Artikel 15 — Överföring av målet till en domstol i en annan medlemsstat — Tillämpningsområde — Villkor för tillämpning — Bättre lämpad domstol — Barnets bästa”
Sammanfattning – Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 27 oktober 2016
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet – Tillämpningsområde – Förvaltningsrättslig ansökan till domstol om åtgärder till skydd för barn har ingetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat i syfte att utverka åtgärder som rör föräldraansvar – En nödvändig följd av att en domstol i en annan medlemsstat förklarar sig behörig är att en myndighet i denna andra medlemsstat därefter inleder ett nytt domstolsförfarande som är skilt från det som inletts i den första medlemsstaten – Omfattas
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 1.1, 1.2, 2.7, 8 och 15)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa – Räckvidd
(Rådets förordning nr 2201/2003, skälen 12 och 33 samt artikel 15)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet – Skyldighet att göra en restriktiv tolkning
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 8.1 och 15.1)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet – De rättsliga begreppen ”bättre lämpad” och ”barnets bästa” – Bedömningskriterier
(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 8.1, 15.1 och 15.3)
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörighet i mål om föräldraansvar – Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet – Villkor för genomförandet – Förbud för den behöriga domstolen att ta hänsyn till hur en sådan överföring av målet skulle påverka rätten till fri rörlighet för andra berörda personer än barnet eller skälet till att barnets mor utnyttjade denna rätt
(Rådets förordning nr 2201/2003, artikel 15.1)
Artikel 15 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000, ska tolkas på så sätt att den är tillämplig när en förvaltningsrättslig ansökan till domstol om åtgärder till skydd för barn har ingetts av den behöriga myndigheten i en medlemsstat i syfte att utverka åtgärder som rör föräldraansvar, i ett fall där en nödvändig följd av att en domstol i en annan medlemsstat förklarar sig behörig är att en myndighet i denna andra medlemsstat därefter inleder ett nytt domstolsförfarande – skilt från det som inletts i den första medlemsstaten – med stöd av den myndighetens nationella rätt och, eventuellt, avseende andra faktiska omständigheter.
Artikel 15 i förordning nr 2201/2003 ingår nämligen i avsnitt 2 i kapitel II i denna förordning, och i detta avsnitt uppställs ett antal behörighetsregler som gäller i mål om föräldraansvar. Med hänsyn till systematiken i avsnitt 2 i kapitel II och till den plats där artikel 15 har införts, finns det skäl att anse att den artikeln har samma materiella tillämpningsområde som alla andra behörighetsregler i det avsnittet och särskilt artikel 8 i förordningen. Visserligen framgår det av artikel 1.1 och 1.2 i förordning nr 2201/2003 att dessa behörighetsregler ska tillämpas på ”civilrättsliga frågor” om tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar, såsom detta definieras i artikel 2.7 i förordningen. Emellertid ska behörighetsreglerna i förordning nr 2201/2003 beträffande föräldraansvar tolkas mot bakgrund av skäl 5 i förordningen, det vill säga som att de är tillämpliga i mål om föräldraansvar som rör vidtagande av åtgärder till skydd för barn, även i de fall då dessa mål betraktas som förvaltningsrättsliga mål enligt en medlemsstats nationella rätt.
Eftersom en nationell processuell bestämmelse enligt vilken en nödvändig följd av att en domstol i en annan medlemsstat förklarar sig behörig är att en myndighet i denna andra medlemsstat därefter inleder ett nytt domstolsförfarande som är skilt från det som inletts i den första medlemsstaten kan tillämpas först efter det att den normalt behöriga domstolen har beslutat att begära att målet ska överföras till en domstol i en annan medlemsstat med tillämpning av artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 och efter det att den andra domstolen har beslutat att förklara sig behörig med stöd av artikel 15.5 i förordningen, kan en sådan bestämmelse dessutom inte anses utgöra hinder för dessa beslut.
(se punkterna 29–32, 36 och 38 samt punkt 1 i domslutet)
Det framgår av skäl 12 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000 att de behörighetsregler som fastställs i denna förordning i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa. Kravet på att en överföring av ett mål till en domstol i en annan medlemsstat, i den mening som avses i artikel 15 i nämnda förordning, ska vara till barnets bästa utgör ett uttryck för den vägledande princip som dels följdes av lagstiftaren vid utformningen av förordningen, dels ska styra hur denna förordning tillämpas i ärenden om föräldraansvar som omfattas av den. Beaktandet av barnets bästa i förordning nr 2201/2003, såsom framgår av skäl 33 i förordningen, syftar dessutom till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter.
(se punkterna 42–44)
Den regel i artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000, som avser överföring till en domstol i en annan medlemsstat utgör en regel om särskild behörighet som utgör ett undantag från regeln om allmän behörighet i artikel 8.1 i förordningen, vilket innebär att den ska tolkas strikt. Mot denna bakgrund ska artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 tolkas på så sätt att den domstol i en medlemsstat som normalt är behörig att döma i ett mål endast kan begära överföring av målet till en domstol i en annan medlemsstat om den kan bryta den starka presumtion som talar för att den ska behålla den behörighet som den har enligt förordningen.
(se punkterna 48 och 49)
Artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000, ska tolkas på följande sätt: För att kunna slå fast att en domstol i en annan medlemsstat till vilken barnet har en särskild anknytning är bättre lämpad, ska den behöriga domstolen försäkra sig om att en överföring av målet till en sådan domstol kan tillföra ett faktiskt och konkret mervärde till prövningen av målet, med beaktande av bland annat de processuella regler som är tillämpliga i den andra medlemsstaten. För att kunna slå fast att en sådan överföring är till barnets bästa ska vidare den behöriga domstolen bland annat försäkra sig om att överföringen inte riskerar att få en menlig inverkan på barnets situation.
En domstol i en medlemsstat kan nämligen, enligt artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003, endast överföra ett mål om föräldraansvar till en domstol i en annan medlemsstat som barnet har en särskild anknytning till. Fastställandet av huruvida det i ett visst mål föreligger en sådan anknytning ska göras med tillämpning av kriterierna i den uttömmande uppräkningen i artikel 15.3 a–e i nämnda förordning. Samtliga dessa omständigheter vittnar om – om inte uttryckligen, så åtminstone genom sitt innehåll – att det barn som målet rör har en nära relation till en annan medlemsstat än den i vilken den domstol som är behörig att pröva målet i sak enligt artikel 8.1 i förordningen är belägen. Att det föreligger en särskild anknytning som är relevant i förhållande till omständigheterna i målet, mellan barnet och en annan medlemsstat, är dock inte nödvändigtvis i sig avgörande för frågan huruvida det dessutom ska anses att en domstol i denna andra medlemsstat är bättre lämpad att pröva målet än den behöriga domstolen. Lika lite gäller detta frågan huruvida, för det fall det förhåller sig på det sättet, en överföring av målet till den domstolen skulle vara till barnets bästa.
När det gäller frågan huruvida det, i den andra medlemsstat till vilken barnet har en särskild anknytning, finns en domstol som är bättre lämpad att pröva målet, kan den behöriga domstolen bland annat beakta de processuella reglerna i den andra medlemsstaten, till exempel de som är tillämpliga på den bevisupptagning som behövs för handläggningen av målet. Däremot ska den behöriga domstolen, vid en sådan bedömning, inte beakta de materiella bestämmelser i den andra medlemsstaten som eventuellt kan komma att tillämpas av domstolen där, för det fall målet överförs dit.
Det ankommer på den behöriga domstolen att, vad gäller kravet på att överföringen är till barnets bästa, göra en uppskattning av den eventuella negativa inverkan som en sådan överföring skulle kunna få på barnets känslomässiga, familjemässiga och sociala relationer eller på barnets materiella situation.
(se punkterna 50–52, 55–59 och 61 samt punkt 2 i domslutet)
Artikel 15.1 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning nr 1347/2000 ska tolkas på så sätt att den behöriga domstolen i en medlemsstat inte är skyldig att, vid tillämpningen av denna bestämmelse i ett mål om föräldraansvar, beakta vare sig hur en eventuell överföring av målet till en domstol i en annan medlemsstat skulle påverka rätten till fri rörlighet för andra berörda personer än barnet eller skälet till att barnets mor utnyttjade rätten till fri rörlighet innan talan väcktes vid den, om inte dessa omständigheter kan få menliga återverkningar på barnets situation.
(se punkt 67 samt punkt 3 i domslutet)