20.6.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/14


Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 2 april 2009 (begäran om förhandsavgörande från Korkein hallinto-oikeus — Finland) — förfarande som anhängiggjorts av A

(Mål C-523/07) (1)

(Civilrättsligt samarbete - Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar - Förordning (EG) nr 2201/2003 - Materiellt tillämpningsområde - Begreppet civilrättsliga frågor - Beslut om omhändertagande och placering av barn utanför hemmet - Barnets hemvist - Säkerhetsåtgärder - Behörighet)

2009/C 141/22

Rättegångsspråk: finländska

Hänskjutande domstol

Korkein hallinto-oikeus

Part i målet vid den nationella domstolen

Klagande: A

Saken

Begäran om förhandsavgörande — Korkein hallinto-oikeus — Tolkning av artiklarna 1.2 d, 8.1, 13.1 och 20 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1) — Verkställande av ett enda beslut om omhändertagande av barn och placering utanför det egna hemmet, vilket fattats i samband med offentligrättsliga åtgärder till skydd för barn — Situationen för ett barn som har fast bostad i en medlemsstat, men som uppehåller sig i en annan medlemsstat utan att ha fast bostad där

Domslut

1)

Artikel 1.1 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att ett beslut om att omedelbart omhänderta och placera ett barn utanför det egna hemmet omfattas av begreppet civilrättsliga frågor i den mening som avses i den bestämmelsen, när detta beslut har fattats med stöd av offentligrättsliga bestämmelser om skydd för barn.

2)

Begreppet hemvist, i den mening som avses i artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003, ska tolkas så, att det motsvarar den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende. Härvid ska hänsyn tas till hur varaktig och regelbunden vistelsen i en medlemsstat är, förhållandena för vistelsen, skälen till vistelsen, förhållandena och skälen till att familjen flyttat till den andra medlemsstaten, barnets nationalitet, platsen och förutsättningarna för skolgången, barnets språkkunskaper samt dess familjeförhållanden och sociala band i denna medlemsstat. Det ankommer på den nationella domstolen att fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

3)

En nationell domstol får, med stöd av artikel 20 i förordning nr 2201/2003, besluta om en säkerhetsåtgärd, såsom omhändertagande av barn, när följande villkor är uppfyllda:

Åtgärden är brådskande.

Åtgärden vidtas mot personer i den berörda medlemsstaten.

Åtgärden är interimistisk.

Genomförandet av denna åtgärd och dess tvingande verkan ska fastställas i enlighet med nationell rätt. Efter det att säkerhetsåtgärden har vidtagits är den nationella domstolen inte skyldig att överlämna målet till en behörig domstol i en annan medlemsstat. Den nationella domstol som vidtagit interimistiska åtgärder eller säkerhetsåtgärder är emellertid skyldig att, i den mån det krävs för att tillvarata barnets bästa, direkt eller genom den centralmyndighet som utsetts i enlighet med artikel 53 i förordning nr 2201/2003 underrätta den behöriga domstolen i en annan medlemsstat om detta.

4)

En domstol i en medlemsstat ska, för det fall den helt saknar behörighet, förklara sig obehörig utan att den härvid är skyldig att överlämna målet till en domstol i en annan medlemsstat. I den mån det krävs för att tillvarata barnets bästa är den nationella domstol som självmant förklarat sig obehörig emellertid skyldig att direkt eller genom den centralmyndighet som utsetts i enlighet med artikel 53 i förordning nr 2201/2003 underrätta den behöriga domstolen i en annan medlemsstat om detta.


(1)  EUT C 22, 26.1.2008.