[pic] | EUROPEISKA KOMMISSIONEN |

Bryssel den 5.7.2010

KOM(2010)358 slutlig

2010/0192 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav

MOTIVERING

1. Allmän inramning och bakgrund till förslaget

I enlighet med artikel 62.2 b i i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har rådet antagit rådets förordning (EG) nr 539/2001[1] om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna (den så kallade negativa förteckningen) och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav (den så kallade positiva förteckningen). Enligt artikel 61 i EG-fördraget ingick fastställandet av dessa förteckningar bland de stödåtgärder som är direkt relaterade till den fria rörligheten för personer i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.

Fastställandet av vilka tredjeländer eller tredjeterritorier vars medborgare är skyldiga att inneha visering och vilka tredjeländer som är undantagna från detta krav görs genom en väl avvägd bedömning i varje enskilt fall av olika kriterier kopplade bland annat till olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet samt Europeiska unionens yttre förbindelser med tredjeland, samtidigt som hänsyn också tas till konsekvenserna för den regionala sammanhållningen och ömsesidigheten. Beträffande kriterierna som gäller den allmänna ordningen och olaglig invandring bör särskild uppmärksamhet även riktas på vilken säkerhet som resehandlingar utfärdade av berörda tredjeländer eller tredjeterritorier erbjuder.

Eftersom de kriterier som fastställts genom förordning (EG) nr 539/2001 kan utvecklas över tiden i förhållande till tredjeländer eller tredjeterritorier bör de negativa och positiva förteckningarna regelbundet ses över. I handlingsplanen för bekämpning av olaglig invandring och människosmuggling, som Europeiska unionen antog 2002 vid Europeiska rådets möte i Sevilla, betonas också för första gången att de två förteckningarna över tredjeländer och tredjeterritorier som bilagts förordningen årligen bör omprövas.

Sedan den antogs har förordning (EG) nr 539/2001 på grund härav ändrats sex gånger[2], senast med hänsyn till resultatet av dialogerna om en liberalisering av viseringsreglerna varvid tre länder på Västra Balkan överfördes till den positiva förteckningen. Drygt två år efter antagandet av rådets förordning (EG) nr 1932/2006[3] behöver de förteckningar som bilagts förordning (EG) nr 539/2001 åter generellt bedömas i ljuset av de relevanta, ovan nämnda kriterier som fastställts i förordningen.

Föreliggande periodiskt återkommande översyn av förordningen syftar till att

se till att utarbetandet av förteckningarna över tredjeländer och tredjeterritorier följer kriterierna i skäl 5 i förordningen, särskilt vad gäller olaglig invandring och den allmänna ordningen samt yttre förbindelser, och att länder överförs från en bilaga till den andra när så är lämpligt, och

säkerställa att förordningen, i överensstämmelse med artikel 77.2 a i EUF-fördraget, ingående fastställer huruvida medborgare från ett tredjeland eller tredjeterritorium ska omfattas eller undantas från kravet på visering.

Ett ytterligare förslag om ändring av förordning nr 539/2001 kan läggas fram av kommissionen vid lämplig tidpunkt för att integrera möjliga resultat av de pågående viseringsdialogerna med Albanien samt Bosnien och Hercegovina.

2. Förslagets olika beståndsdelar

Precis som vid tidigare ändringar av förordning (EG) nr 539/2001 har kommissionen inför den aktuella översynen bett medlemsstaterna att kontrollera huruvida bilagorna till förordningen i sin nuvarande form fortfarande motsvarar de kriterier som fastställs genom förordningen. Ingen medlemsstat lämnade förslag om överföringar av tredjeländer eller tredjeterritorier från den positiva till den negativa förteckningen. Kommissionen mottog endast förslag om överföringar från den negativa till den positiva förteckningen (Taiwan, Trinidad och Tobago, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Belize, Dominica, Grenada, Marshallöarna, Mikronesien och Palau). Medlemsstaternas insända uppgifter (kommissionen mottog 25 svar) har analyserats tillsammans med andra upplysningar och statistiska uppgifter som har överlämnats av Centrumet för information, diskussion och utbyte i frågor som rör passage av gränser och invandring (Cirefi). På grundval av analysen har kommissionen dragit nedanstående slutsatser.

2.1. Överföring av Taiwan till den positiva förteckningen

Taiwan kännetecknas av hög per capita-inkomst (30 100 amerikanska dollar) och politisk stabilitet (det fjärde direkta valet av president hölls i mars 2008 efter undantagstillståndets avskaffande 1987). Trots att EU inte erkänner Taiwan som självständig stat och inte har några diplomatiska eller formella förbindelser med Taiwan har EU utvecklat regelbundna kontakter och samarbete inom ekonomi, handel, forskning, vetenskap och teknik, utbildning och kultur samt miljöfrågor med de taiwanesiska myndigheterna. Som en följd av detta är EU den största utländska investeraren i Taiwan.

Vad gäller de politiska aspekterna gav diskussionerna inom relevanta politiska grupper i rådet under mars 2009 en tydlig politisk signal om att EU stödjer Taiwans begäran att dess medborgare i och med nästa revidering av förordningen ska beviljas resor utan visering. Åsikten är att överföringen av Taiwan till den positiva förteckningen skulle få positiva ekonomiska effekter på förbindelserna mellan EU och Taiwan, eftersom Taiwan är en viktig handelspartner för EU (den 19:e största handelspartnern). EU är för närvarande en viktig bestämmelseort för taiwanesiska medborgare som reser utomlands. Också Förenade kungariket beviljade viseringsfria resor för Taiwan i mars 2009 och Irland i juli 2009.

En överföring av Taiwan till den positiva förteckningen skulle skapa större regional enhetlighet eftersom EU inte kräver viseringar när det gäller vissa andra länder och entiteter i regionen med liknande ekonomisk utvecklingsnivå, exempelvis Hong Kong, Macao, Japan, Sydkorea och Singapore.

Beträffande migration är risken för olaglig invandring från Taiwan mycket låg (45 personer stannade kvar olagligt i genomsnitt per år under perioden 2006–2008), vilket också bekräftas av procentandelen inreseförbud vid gränsen (38 personer i genomsnitt per år under perioden 2006–2008) och procentandelen avslagna viseringsansökningar (0,25 % år 2008). På denna grund är det inte längre motiverat att taiwanesiska medborgare omfattas av viseringskrav.

När det gäller dokumentsäkerhet vidtog Taiwan nyligen åtgärder som gör ID-korten synnerligen säkra och vidare infördes ett nytt, säkrare pass. Från och med slutet av 2008 utfärdar Taiwan biometriska pass och utför en förbättrad personaliseringsprocess vid utfärdandet av nya pass.

I sina svar på kommissionens frågeformulär med anledning av den regelbundna revideringen av förordningen föreslog tio medlemsstater uttryckligen att Taiwan ska överföras till den positiva förteckningen.

Ett eventuellt beslut om viseringsundantag för taiwanesiska medborgare bör föranleda samma beslut från Taiwans sida. Taiwan har härvidlag uttryckt sin politiska vilja att bevilja fullständig viseringsfri ordning för alla EU-medborgare och har steg för steg undanröjt viseringskravet för medborgare i de flesta av EU:s medlemsstater. För närvarande krävs visering endast för medborgare i Cypern, Rumänien och Bulgarien, även om Taiwan i en offentlig skrivelse tydligt åtagit sig att erbjuda ett fullständigt viseringsundantag också för medborgare från dessa tre medlemsstater under 2010.

2.2. Överföring av andra tredjeländer eller tredjeterritorier

Kommissionen analyserade den tillgängliga informationen, bl.a. Cirefi-statistik, om alla de tredjeländer eller tredjeterritorier som föreslagits av någon medlemsstat. Särskild uppmärksamhet riktades också på ländernas eller territoriernas ekonomiska och sociala utvecklingsnivå, den därmed sammanhängande risken för olaglig invandring till EU, de yttre förbindelserna samt kriterierna för regional enhetlighet.

Kommissionen drog slutsatsen att övriga tredjeländer eller tredjeterritorier, vars överföring till den positiva förteckningen bara har föreslagits av en eller i några fall två medlemsstater, i detta skede inte anses uppfylla kriterierna i förordning (EG) nr 539/2001. Övriga tredjeländer eller tredjeterritorier kan eventuellt bli föremål för en framtida ändring av förordning (EG) nr 539/2001 beroende på vilka framgångar de når på olika områden och om de uppfyller kriterierna i förordningen.

2.3. Nordmarianerna

Några medlemsstater uppmärksammade Nordmarianernas ställning och föreslog att detta land skulle strykas från bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001.

Nordmarianerna är ett samvälde i politisk union med Amerikas förenta stater, och Förenta staternas president är Nordmarianernas statschef. Territoriet finns företrätt i Förenta staternas representanthus. I regel är amerikansk federal lagstiftning tillämplig i landet. Nordmarianerna har liknande status som Guam eller Puerto Rico. Öns invånare har amerikanska pass.

Med anledning av ovanstående information bör omnämnandet av Nordmarianerna styrkas ur bilaga I. Detta kommer att innebära att medborgare från Nordmarianerna i egenskap av att de har amerikanskt medborgarskap får resa utan visering.

3. De viktigaste organisationer och experter som rådfrågats

Medlemsstaterna har rådfrågats.

4. Konsekvensbedömning

Ej nödvändig.

5. Rättslig grund

Med hänsyn till fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) utgör detta förslag en utveckling av den gemensamma viseringspolitiken i överensstämmelse med artikel 77.2 a i EUF-fördraget.

6. Principerna om proportionalitet och subsidiaritet:

I förordning (EG) nr 593/2001 förtecknas tredjeländer och tredjeterritorier vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna (den negativa förteckningen) samt de tredjeländer och tredjeterritorier vars medborgare är undantagna från detta krav (den positiva förteckningen).

Beslutet om att ändra förteckningen, att överföra länder från den negativa till den positiva förteckningen eller vice versa, utgör en av EU:s exklusiva behörigheter i enlighet med artikel 77.2 a i EUF-fördraget.

7. Val av regleringsform

Förordning (EG) nr 539/2001 måste ändras genom en förordning.

8. Budgetkonsekvenser

Förslaget påverkar inte EU:s budget.

2010/0192 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om ändring av förordning (EG) nr 539/2001 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 77.2 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag[4],

efter att ha överlämnat förslaget till medlemsstaternas parlament,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

1. Förteckningarna över tredjeländer och tredjeterritorier i bilagorna I och II till förordning (EG) nr 539/2001[5] bör vara, och fortsätta att vara, förenliga med de kriterier som anges i skäl 5 i den förordningen. Tredjeländer eller tredjeterritorier vilkas situation har förändrats vad gäller dessa kriterier, bör överföras från en bilaga till den andra.

2. Det är inte längre motiverat att taiwanesiska medborgare omfattas av viseringskrav, särskilt som detta territorium inte utgör någon risk för olaglig invandring eller den allmänna ordningen för EU och i ljuset av de yttre förbindelserna, i överensstämmelse med kriterierna i skäl 5 i förordningen. Följaktligen bör detta territorium överföras till bilaga II.

3. Nordmarianerna bör styrkas ur bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001, eftersom medborgarna i detta territorium, eftersom de innehar amerikanskt pass, är medborgare i Förenta staterna som ingår i bilaga II.

4. När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket[6] som omfattas av det område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet[7].

5. När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket[8], en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG[9].

6. När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1.B och 1.C i beslut 1999/437/EG, jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/261/EG[10].

7. Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket[11]. Detta land deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig i Förenade kungariket.

8. Denna förordning utgör en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irland begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket[12]. Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig i Irland.

9. Denna förordning utgör en utveckling av Schengenregelverket – i enlighet med protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar – såsom detta regelverk definieras i bilaga A till rådets beslut 1999/435/EG av den 20 maj 1999 om fastställande av Schengenregelverket, i enlighet med relevanta bestämmelser i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och fördraget om Europeiska unionen, i syfte att besluta om den rättsliga grunden för samtliga de bestämmelser och beslut som utgör Schengenregelverket[13].

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EG) nr 539/2001 ska ändras på följande sätt:

10. Bilaga I ska ändras på följande sätt:

a) i del I ska omnämnandet av Nordmarianerna strykas,

b) i del II, ska omnämnandet av Taiwan strykas.

11. I bilaga II ska följande del 4 läggas till:

”4. TERRITORIELLA ENHETER OCH MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV SAMTLIGA MEDLEMSSTATER:

Taiwan”.

Artikel 2

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning .

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.

Utfärdad i Bryssel den […]

På Europaparlaments vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

[1] EUT L 81, 21.3.2001, s. 1.

[2] Rådets förordning (EG) nr 2414/2001 av den 7 december 2001, EGT L 327, 12.12.2001, s. 1, förordning nr 453/2003 av den 6 mars 2003, EUT L 69, 13.3.2003, s. 10, förordning nr 851/2005 av den 2 juni 2005, EUT L 141, 4.6.2005, s. 3, förordning nr 1791/2006 av den 20 november 2006, EUT L 363, 20.12.2006, s. 1, förordning nr 1932/2006 av den 21 december 2006, EUT L 405, 30.12.2006, s. 23 och förordning nr 1244/2009 av den 30 november 2009, EUT L 336 18.12.2009.

[3] EUT L 405 30.12.2006, s. 23.

[4] EUT C […], […], s. […].

[5] EGT L 81, 21.3.2001, s. 1.

[6] EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

[7] EGT L 176, 10.7.1999, s. 31.

[8] EUT L 53, 27.2.2008, s. 52.

[9] EUT L53, 27.2.2008, s. 1.

[10] EUT L 83, 26.3.2008, s. 3.

[11] EUT L 131, 1.6.2000, s. 43.

[12] EUT L 64, 7.3.2002, s. 20.

[13] EUT L 176, 10.7.1999, s. 1-16.