Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets direktiv om att förbättra möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande mål genom att införa miniminormer för rättshjälp och andra finansiella aspekter med anknytning till civilrättsliga förfaranden"

(KOM(2002) 13 slutlig - 2002/0020 CNS)

(2002/C 221/15)

Den 19 februari 2002 beslutade rådet att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 13 maj 2002. Föredragande var Manuel Cavaleiro Brandão.

Vid sin 391:a plenarsession den 29-30 maj 2002 (sammanträdet den 29 maj) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 109 röster för, 1 röst emot och inga nedlagda röster.

1. Förslagets målsättning

1.1. Som en uppföljning av grönboken om rättshjälp i civilmål(1) (februari 2000) och en hearing med sakkunniga och företrädare för de berörda yrkesgrupperna (februari 2001) antog kommissionen den 18 januari 2002 ett förslag till direktiv. Syftet är att inrätta ett europeiskt system för kostnadsfri rättshjälp i gränsöverskridande civilrättsliga mål och stärka de medel som ställs till medborgarnas förfogande för att trygga deras möjlighet till rättslig prövning.

1.2. Förslagets rättsliga grund är enligt kommissionen artikel 61 c i EG-fördraget, som föreskriver att rådet för att gradvis upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa skall besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete, och undanröja sådant som hindrar civilrättsliga förfaranden att fungera väl (artikel 65 c i EG-fördraget).

1.3. Enligt förslaget skall alla som är inblandade som kärande eller svarande i en civilrättslig tvist och inte har tillräckliga egna ekonomiska tillgångar ha rätt att biträdas av en advokat som kostnadsfritt företräder personen i fråga inför domstol. Stödet omfattar också rådgivning före rättegång och förfaranden utanför domstol. Det är rättegångsstaten som tillhandahåller rättshjälpen, inklusive kostnader som uppstår på grund av att tvisten är gränsöverskridande, som kostnader för tolkning, översättning och resor. Om en part inför en rättegång behöver rådgivning av en advokat i hemvistlandet skall kostnaderna för detta bäras av hemvistlandet. Ett eventuellt avslag på ansökan om rättshjälp måste motiveras. Systemet skall förvaltas av ett nätverk av de myndigheter som i varje medlemsstat utsetts som ansvariga för ansökningar om rättshjälp. Kommissionen skall också utarbeta en standardblankett för översändande av ansökningar om rättshjälp.

2. Allmänna kommentarer

2.1. Kommittén ställer sig mycket positiv till kommissionens förslag.

2.2. Den fortskridande integrationen inom EU leder till intensivare kontakter mellan såväl privatpersoner som företag och till fler ekonomiska och handelsrelaterade förbindelser. Faktum är att detta har medfört en lavinartad ökning av de gränsöverskridande tvisterna.

2.3. Det är inte bara de stora företagen som är inblandade i dessa tvister. Det är mycket oftare som småföretag och enskilda medborgare råkar ut för rättsliga problem och frågor som inte kan lösas i den egna medlemsstaten.

2.4. Medborgare och företag som ser sig tvingade att försvara sina rättigheter i en annan medlemsstat än sin egen måste övervinna fler hinder än vid en rättslig tvist i hemlandet. Situationen försvåras ytterligare om det rör sig om en person som saknar tillräckliga egna tillgångar och därför måste söka offentlig rättshjälp.

2.5. En medborgare som är svarande eller kärande i en tvist i utlandet kan behöva rättshjälp i tre faser. I ett första steg behövs rådgivning före rättegång, och i ett andra steg biträde av en advokat under rättegången och befrielse från domstolsavgifter. I ett tredje steg behövs bistånd i samband med att den utländska domen förklaras verkställbar eller verkställs(2).

2.6. En part i ett gränsöverskridande mål stöter på svårigheter som orsakas av skillnader mellan de olika staternas rättssystem, särkilt när det gäller rättshjälpens utformning och räckvidd samt reglerna för vem som är berättigad till rättshjälp.

2.7. Kommittén uppskattar därför att kommissionens förslag till direktiv innefattar en rad bestämmelser som skall garantera dels att parter i gränsöverskridande tvister behandlas på samma sätt som om de var bosatta i den medlemsstat där rättegången skall äga rum, dels att problem som följer av målets gränsöverskridande karaktär inte hindrar att rättshjälp beviljas.

2.8. Kommittén anser också att ett direktiv är det lämpligaste rättsliga instrumentet för att uppnå målet med denna lagstiftning. Det ingår som ett led i skapandet av ett europeiskt område med frihet, säkerhet och rättvisa, en process som inleddes efter Europeiska rådets möte i Tammerfors. Ett direktiv kräver också att medlemsstaterna samarbetar och fastställer gemensamma rättsregler. Att i stället för ett direktiv upprätta en konvention framstår som ett mindre lämpligt alternativ, inte minst med tanke på det tveksamma resultatet av Haagkonventionen från 1980.

2.9. Förslaget avser rättslig prövning i gränsöverskridande mål. Det förefaller dock i motiveringens punkt tre andra stycket som om förslaget också skulle syfta till att skapa förutsättningar för tillnärmning av vissa nationella bestämmelser genom fastställande av gemensamma miniminormer. De oklarheter avseende syftet med förslaget som detta kan ge upphov till måsta måste rättas till. Trots detta har inte kommittén några invändningar mot den rättsliga grunden.

3. Särskilda kommentarer

3.1. Artikel 3 första stycket slår fast den allmänna principen att alla som inte har de tillgångar som krävs för att hävda sina juridiska rättigheter har rätt till tillräcklig rättshjälp. Kommittén ger sitt fulla stöd till denna princip.

3.2. Enligt artikel 3 andra stycket bör en medborgare få försvara sina intressen med "faktiskt biträde av en advokat eller annan person som är behörig enligt lag att företräda personen i fråga inför domstol". Detta alternativ till advokathjälp väcker vissa frågor. Medborgarnas rättsliga intressen försvaras bäst av en utbildad yrkesmänniska med särskilda sakkunskaper, med andra en advokat. Medborgarnas intressen kan knappast främjas av direktivets hänvisning till en alternativ lösning som inte tydligt definieras.

3.3. Möjligheten till rättslig prövning är en grundläggande rättighet som bör garanteras alla dem som är stadigt bosatta i en medlemsstat. Detta rekommenderas i Haagkonventionen om internationell rättshjälp av den 25 oktober 1980.

3.4. Artikel 6 befäster principen att tredjelandsmedborgare inte skall diskrimineras i detta sammanhang. Kommittén instämmer i detta, eftersom EESK alltid har drivit denna linje.

3.5. Med tanke på att möjligheten till rättslig prövning är en grundläggande rättighet vill kommittén reservera sig mot att principens tillämpningsområde inskränks genom att man utesluter de tredjelandsmedborgare som vistas olagligen i en medlemsstat.

3.6. I artikel 7 första stycket fastställs att rättshjälpsmottagaren skall beviljas fortsatt rättshjälp i samband med att en dom verkställs i den medlemsstat där den behöriga domstolen finns. Detta stöd måste dock även garanteras när en dom verkställs i en annan medlemsstat (exempelvis då den berördes tillgångar finns i denna andra medlemsstat).

3.7. Enligt artikel 12 om brådskande förfarande bör ansökningar om rättshjälp prövas "i rimlig tid före rättegångsförhandlingarna". Uttrycket "i rimlig tid före rättegångsförhandlingarna" kan emellertid tolkas mycket olika av olika medlemsstater och utgör ingen garanti för ett snabbt beslut. Det vore bättre med en fast tidsgräns.

3.8. Möjligheten att få rättshjälp bör inte uteslutas i sådana fall som nämns i artikel 13 fjärde stycket. Dessa fall utgör inte ett verkligt alternativ till det föreslagna systemet i och med att det inte är rimligt att förutsätta att en rättshjälpssökande kan bära kostnaderna för tvisten på sådana grunder.

3.9. Kommissionens föreslår ett system för rättshjälp som är inriktat på privatpersoner. Artikel 15 breddar emellertid tillämpningsområdet till juridiska personer utan vinstsyfte, och detta är något som kommittén uppskattar.

3.10. ESK anser dock att rättshjälp skall vara tillänglig också för företag vars ekonomiska situation bevisligen inte tillåter dem att tillvarata sina rättigheter som kärande eller svarande i en tvist. Faktum är att många medlemsstaters nationella system för rättshjälp inte utestänger företag. Det är därför svårt att förstå varför företagen nu skall diskrimineras och inte omfattas av EU:s system.

3.11. ESK stöder uttryckligen att systemet för rättshjälp utsträcks till att gälla även för alternativa sätt att lösa konflikter. Dessa alternativ framstår allt oftare som en lämpligare och snabbare lösning, och de börjar glädjande nog att i allt större utsträckning införlivas i rättssystemen. Man bör komma ihåg att det för ett företag kan vara av avgörande betydelse att kunna väcka talan vid domstol och därvid försvara sina rättigheter för att företaget skall kunna fortsätta sin verksamhet och för att arbetstillfällena skall bevaras.

3.12. ESK vill här återigen lägga fram följande två rekommendationer från sitt yttrande om "Förslag till rådets beslut om inrättandet av ett europeiskt rättsligt nätverk inom privaträtten(3)":

3.12.1. Det kommer av naturliga skäl att uppstå språkproblem vid kontakten mellan de olika behöriga myndigheterna. Det skulle därför finnas stora fördelar med att anta ett gemensamt kontaktspråk för kontakterna inom nätverket av nationella jurisdiktionsområden.

3.12.2. För att uppnå enhetlighet inom kontaktnätet är det också mycket viktigt att den teknik och de datorprogram som används är kompatibla.

3.13. ESK anser slutligen att förutsättningen för att detta system skall lyckas är att det verkligen får spridning och blir känt bland medborgarna och de yrkesmän som berörs. Inom de berörda yrkesgrupperna behövs alltså inte bara information utan även fortbildning med anknytning till systemet. Förslaget bör kompletteras genom att dessa punkter införlivas.

4. Slutsatser

4.1. Sammanfattningsvis ställer sig kommittén mycket positiv till kommissionens förslag, och särskilt till att följande mål beaktas:

- Det faktum att en person som i egenskap av kärande eller svarande är inblandad i en tvist saknar tillgångar bör inte, lika lite som svårigheter i samband med tvister som har gränsöverskridande följder, utgöra hinder för den faktiska möjligheten till rättslig prövning.

- Rättshjälpen kan anses som tillräcklig om den ger mottagaren faktisk möjlighet till rättslig prövning. Den måste omfatta åtminstone biträde av en advokat och befrielse från eller finansiering av rättegångskostnaderna.

- Unionsmedborgare skall, oavsett bosättningsland, ha möjlighet att erhålla rättshjälp på samma villkor som medborgarna i rättegångslandet.

4.2. ESK vill emellertid lyfta fram följande punkter, som förtjänar mer uppmärksamhet:

4.2.1. Möjligheten till rättslig prövning är en grundläggande rättighet för medborgarna och därför bör systemet för rättshjälp omfatta alla medborgare som är stadigt bosatta i medlemsstaten, oavsett om de vistas där lagligen eller ej.

4.2.2. Rättshjälpen skall garanteras i samband med att en dom verkställs, även när den måste verkställas i en annan stat än den ursprungliga rättegångsstaten.

4.2.3. Medborgarnas rättigheter skall garanteras genom att de biträds av en utbildad och specialiserad yrkesman, med andra ord av en advokat.

4.2.4. Företag vars ekonomiska situation motiverar behov av rättshjälp bör inte ställas utanför systemet.

4.2.5. För att systemet skall fungera väl vore det lämpligt om de nationella behöriga myndigheterna i kontaktnätet använde ett gemensamt kontaktspråk samt teknik och datorprogram som är kompatibla inom hela nätverket.

4.2.6. Tekniska och ekonomiska medel bör ställas till förfogande för att informera medborgarna om systemet samt fortbilda de yrkesgrupper som kommer att beröras.

Bryssel den 29 maj 2002.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) Grönbok om rättshjälp i civilmål, KOM(2000) 51 slutlig.

(2) Grönbok om rättshjälp i civilmål, KOM(2000) 51 slutlig.

(3) EGT C 139, 11.5.2001.