Ändrat förslag till RÅDETS FÖRORDNING om fastställande av förteckningen över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav

(framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget)

MOTIVERING

1. Inledning:

Med detta ändrade förslag till förordning avser kommissionen dels att följa upp Europaparlamentets lagresolution av den 5 juli 2000 om kommissionens förslag av den 26 januari 2000, dels att beakta det arbete kring detta förslag som hittills utförts i rådet.

Lehne-betänkandet, som antogs den 21 juni 2000 av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, innebar ett starkt stöd för kommissionens förslag, med förbehåll för åtta ändringsförslag. Vid Europaparlamentets plenarsession den 3 juli 2000 yttrade sig kommissionen om dessa ändringar och det föreliggande ändrade förslaget speglar de åtaganden som kommissionen då gjorde.

Också arbetet i rådet har bidragit till att fördjupa överläggningarna om det ursprungliga förslaget till förordning. Mot denna bakgrund har kommissionen byggt ut och förbättrat förslaget utan att för den skull ifrågasätta de ursprungliga målsättningarna. Detta ändrade förslag illustrerar på ett antal punkter resultaten från diskussionerna i rådet.

Nedanstående kommentarer till artiklarna och bilagorna tar upp de föreslagna ändringarna och anger deras ursprung. Vissa av dem grundar sig både på parlamentets resolution och arbetet i rådet.

2. Kommentarer till de föreslagna ändringarna

2.1. Skälen:

a) Andra skälet (nytt): tillägget till detta skäl är en följd av kommissionens ställningstagande till de två ändringsförslagen vid Europaparlamentets plenarsession och återspeglar även arbetet i rådet. På båda ställena uttrycktes en önskan om att i själva artiklarna i förordningen klargöra kopplingen mellan denna rättsakt och andra bestämmelser eller rättsakter. Kommissionen förklarade vid plenarsessionen att den inte kunde godta att sådana förtydliganden, som i viss mån redan förekom i motiveringen, skulle ha formen av artiklar, men att den inte hade något att invända mot att de infördes i form av ett nytt andra skäl.

b) Tredje skälet (före detta andra skälet): Skälet har kompletterats mot bakgrund av tillägget av en ny punkt rörande ömsesidighet i artikel 1 andra stycket (jfr. kommentaren till artikel 1 nedan).

c) Tidigare tredje skälet: förslaget att stryka detta skäl är en följd av förslaget att stryka artikel 3 (jfr. kommentaren till denna artikel nedan).

d) Fjärde skälet (nytt): tillägget i detta skäl förklaras av att omnämnandet av Island, Liechtenstein och Norge har strukits i bilaga II till förordningen (jfr. kommentaren till bilaga II nedan).

e) Tionde skälet: tillägget av detta nya skäl är ett svar på den uttryckliga önskan som framkommit under rådsarbetet att klargöra Islands och Norges ställning vad gäller förordningen.

2.2. Artiklarna:

a) Artikel 1:

- Andra stycket: det föreslås att orden "för vistelser som inte överstiger tre månader" skall läggas till i slutet av första punkten. Det ursprungliga förslaget till förordning innehöll en precisering av hur lång vistelse viseringen maximalt kan täcka (jfr. definitionen av visering i artikel 2), men innehöll ingen angivelse beträffande vistelsens längd när visering inte krävs. Eftersom det av fördraget följer att perioden för rätt till vistelse skall vara lika lång i båda fallen, har det ansetts nyttigt att fylla ut luckan i det ursprungliga förslaget med det föreslagna tillägget.

- Vidare föreslås att andra stycket kompletteras med en ny punkt. Detta tillägg är en följd av diskussioner i rådet och ett viktigt tillskott i den föreslagna förordningen. Diskussionerna har i själva verket visat att förordningen saknar bestämmelser om vad som skall göras i situationer där förfarandena för närvarande föreskrivs i de bilaterala avtal om undantag från krav på visering som medlemsstaterna ingått med olika tredje länder. Dessa avtal vilar på principen om ömsesidighet. Ett ensidigt återinförande av kravet på visering av en av parterna i ett sådant avtal medför i princip att även den andra parten i avtalet återinför viseringsplikten. Därför innehåller avtalen suspensions- eller till och med upphävandeklausuler. Den föreslagna nya punkten, som bygger på rådets arbete med denna fråga, syftar till att skapa en ömsesidighetsmekanism som gör det möjligt att reagera om ett "bilaga II-land" återinför viseringsplikten för medborgare i en medlemsstat. Åtgärden skall dock ses mot bakgrund av artikel 62.2 b i: eftersom fastställandet av tredje länder vars medborgare är undantagna från krav på visering är en del av gemenskapens exklusiva behörighet, måste ett upphävande av detta undantag beslutas genom en gemenskapsmekanism till dess att gemenskapen ingått avtal om undantag från krav på visering med de tredje länderna. Detta är innehållet i den nya punkten.

- Tredje stycket: förslaget att lägga till ordet "nya" är en redaktionell förbättring som gör det möjligt att på ett tydligare sätt klargöra att det rör sig om statssuccession.

b) Artikel 2:

- De redaktionella förändringar som föreslås är en följd dels av två ändringsförslag från parlamentet, dels av uppfattningar som kommit till uttryck under arbetet i rådet.

- Dessa ändringar syftar till att undvika formuleringar som riskerar att strida mot andra bestämmelser i Schengenregelverket. Även om, som påpekats i motiveringen till det ursprungliga förslaget och nu även i ett av de nya skälen till det ändrade förslaget, förordningen inte påverkar de bestämmelser om visering som inte avser länderförteckningarna, är det ändå nödvändigt att undvika kollisioner med andra bestämmelser för att inte skapa osäkerhet om rättsläget.

- Strykningen av orden "för inresa på den medlemsstatens territorium" gör att formuleringen överensstämmer med den Schengenregel enligt vilken en enhetlig Schengenvisering som utfärdats av Schengenstat A ger innehavaren rätt att resa in i Schengenstat B.

- Även den nya formuleringen av andra strecksatsen syftar till att undvika en motsägelse i förhållande till Schengenreglerna och tar upp termen "flygplatstransitering" som förekommer i punkt 2.1.1 i den gemensamma konsulära instruktionen.

c) Artikel 3 (struken):

- Europaparlamentet röstade i sin lagstiftningsresolution för ett ändringsförslag om att stryka artikel 3. Kommissionen har rättat sig efter detta. Redan under arbetet i rådet uttrycktes tvivel om huruvida denna artikel var välgrundad.

- Här saknas således artikel 3 från det ursprungliga förslaget. Eventuellt kan frågan om likvärdighet mellan uppehållstillstånd i en medlemsstat och visering vid passage av de yttre gränserna ingå i ett framtida instrument om reglerna om enhetlig visering. Strykningen av artikel 3 riskerar för övrigt inte att leda till en lucka i lagstiftningen. Dels tillämpar Schengenstaterna redan denna regel om likställdhet mellan uppehållstillstånd och visering, dels står de medlemsstater som inte deltar i Schengensamarbetet, dvs. Irland och Förenade kungariket, utanför beslutet om den föreslagna förordningen, eftersom de inte har utnyttjat den möjlighet att delta som står öppen för dem genom Amsterdamfördragets protokoll om Förenade kungarikets och Irlands särskilda ställning.

d) Artikel 3 (före detta artikel 4) :

- Tilläggen syftar till att ge artikeltexten samma precision som fanns i motiveringen till det ursprungliga förslaget.

e) Artikel 4 (före detta artikel 5):

- Första stycket: Inledningen av stycket är utformat så att det tydligare framgår (genom två strecksatser) att undantagen kan gälla åt båda håll, dvs. i förhållande till kravet på visering respektive i förhållande till undantag från detta krav. Vad gäller undantaget från undantag från krav på visering, preciseras att frågan i framtiden kommer att omfattas av de avtal som sluts mellan gemenskapen och tredje land.

- De ord som lagts till i punkt d innebär ingen grundläggande förändring och fyller ett förtydligande syfte. Ändringen i punkt e, som avgränsar vilka personer som kan omfattas av undantaget, motiveras av kravet på att undvika konflikter med Schengenreglerna (bilaga 2 i den gemensamma konsulära instruktionen).

- Ny punkt f): Diskussionerna i rådet har dragit uppmärksamhet till en faktor som inte beaktades i kommissionens ursprungliga förslag. Vissa medlemsstater tillämpar inte undantaget från kravet på visering på personer som anländer till deras territorium för att där bedriva verksamhet i förvärvssyfte. Sådana uteslutningsregler förekommer, upplysningsvis, i kommissionens meddelande om genomförandet av förordning (EG) nr 574/99. Om dessa regler skall vara tillåtna även i fortsättningen måste förordningen innefatta en möjlighet att göra "undantag från undantaget" från kravet på visering.

- Genom formuleringen av förslaget till ny punkt f, beaktas framtida utveckling på det institutionella planet. Ett sådant undantag bör i framtiden regleras i avtal mellan gemenskapen och det berörda tredje landet.

f) Artikel 5 (före detta artikel 6) :

- Ändringen är en följd av att artikel 3 strukits.

g) Artikel 6 (före detta artikel 7) :

- Endast delarna I, II och III i bilaga 5 till den gemensamma handboken motsvarar bilaga 1 till den gemensamma konsulära instruktionen. Del IV i bilaga 5 till den gemensamma handboken påverkas med andra ord inte, vilket förklarar tillägget i denna artikel.

2.3. Bilagorna:

a) Bilaga I:

- Bilaga I är oförändrad i förhållande till det ursprungliga förslaget.

b) Bilaga II:

- I det ursprungliga förslaget fanns Island, Norge och Liechtenstein uppförda i slutet av bilaga II, med en fotnot som hänvisade till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det har framstått som lämpligare att inte ta upp dessa tre länder i bilaga II, utan istället tillfoga ett förklarande skäl (se ovan) med en hänvisning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

- Vad gäller Hongkong och Macao, har rubriken till andra delen av bilagan visat sig vara felformulerad med hänsyn till de berörda områdenas särdrag. Det har framstått som önskvärt att använda den brukliga administrativa beteckningen på dessa områden. Bilaga II i det ursprungliga förslaget hänvisade till dessa enheter utan vidare precisering, vilket lämnade tvivel om exakt vilka personer som omfattades av undantaget från kravet på visering. I detta ändrade förslag preciseras i en fotnot att endast passinnehavare från dessa två administrativa regioner berörs.

2000/0030 (CNS)

Ändrat förslag till RÅDETS FÖRORDNING om fastställande av förteckningen över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

Med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 62.2 b i i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [1],

[1] KOM(2000) 27 slutlig, EGT C 177, E/66, 27.6.2000.

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [2], och

[2] EGT C...

av följande skäl:

(1) Av artikel 62 b i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen följer att rådet skall besluta om regler om visering för vistelser som inte är avsedda att vara längre än tre månader, och att det därigenom skall fastställa en förteckning över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav [3]. Enligt artikel 61 ingår fastställandet av dessa förteckningar bland de kompletterande åtgärder som är direkt knutna till den fria rörligheten för personer i ett området med frihet, säkerhet och rättvisa.

[3] Enligt artikel 1 i avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket, skall detta förslag behandlas inom ramen för den gemensamma kommittén i enlighet med artikel 4 i nämnda avtal.

(2) Fastställandet av ovan nämnda förteckningar över tredje länder är en del av visumpolitiken, som därutöver förutsätter olika genomförandebestämmelser. Det kan röra sig om bestämmelser i nationell rätt eller folkrättsliga bestämmelser, EU-rätt eller EG-rätt, inklusive de delar av Schengenregelverket som integrerats med EU-lagstiftningen. Sådana genomförandebestämmelser faller inte inom tillämpningsområdet för denna förordning, särskilt inte bestämmelser som reglerar följande:

- De tillstånd utöver viseringar som i förekommande fall krävs vid passage av medlemsstaternas yttre gränser för kortare vistelser, till exempel för tillgång till arbetsmarknaden, ett visst yrke eller studier.

- Förfarandena och villkoren för utfärdande av visering samt viseringens territoriala giltighet.

- De kontroller som medborgare i tredje land undergår vid passage av medlemsstaternas yttre gränser.

- Erkännande av stater och territoriala enheter samt av pass och identitets- eller resedokument som utfärdats av dessa.

De beslut som rådet kan komma att fatta inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som är av betydelse för medlemsstaternas beslut om utfärdande av viseringar, påverkas inte av denna förordning.

(3) För att fastställa vilka tredje länder som omfattas av krav på visering för sina medborgare och vilka tredje länder som är undantagna från detta krav görs en väl avvägd bedömning i varje enskilt fall av olika kriterier kopplade särskilt till illegal invandring, allmän ordning och säkerhet samt EU:s yttre förbindelser, samtidigt som hänsyn tas till den regionala situationen och frågan om ömsesidighet. Principen om ömsesidighet är dessutom den grundprincip på vilken systemet för undantag från krav på visering måste vila. Genomförandet av denna princip måste, när det gäller eventuellt upphävande av undantag från kravet på visering för medborgare i tredje länder som anges i bilaga II, ske genom avtal mellan gemenskapen och länderna i fråga. I avvaktan på att sådana avtal ingås måste dock genomförandet av principen säkerställas genom en gemenskapsrättslig mekanism i själva förordningen.

(4) Befrielsen från kravet på visering för medborgare i de i bilaga II ej uppförda länderna Island, Liechtenstein och Norge, grundar sig på Avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

(5) För statslösa personer som förlorat alla band till en viss stat och för personer med flyktingstatus, som inte kan lita till skydd från den stat som de är medborgare i, måste fastställandet av krav på visering eller av undantag från detta krav ske på grundval av ett enkelt kriterium som bygger på att den medlemsstat som dessa personer är bosatta i ger dem skydd och utfärdar resedokument till dem.

(6) I vissa fall är ett särskilt viseringssystem motiverat, och då får medlemsstaterna undanta vissa kategorier av personer från kravet på visering alternativt ålägga dem ett sådant krav, främst i enlighet med folkrätt eller sedvänja.

(7) För att säkerställa ett öppet system och information till berörda personer, skall medlemsstaterna underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de åtgärder som vidtas enligt denna förordning; av samma skäl skall dessa uppgifter även offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

(8) Om den gemensamma visumordningen skall kunna fungera väl är det enligt principen om proportionalitet som anges i artikel 5 i fördraget nödvändigt och lämpligt att använda sig av en förordning för att fastställa förteckningarna över de tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och över de länder vars medborgare är undantagna från detta krav.

(9) I denna förordning föreskrivs fullständig harmonisering vad gäller tredje länder vars medborgare måste ha visering vid passage av de yttre gränserna och tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Därför bör gällande gemenskapsrätt på området ändras.

(10) Vad gäller Republiken Island och Konungariket Norge utgör denna förordning en utveckling av Schengenregelverket i enlighet med det avtal som ingicks av Europeiska unionens råd med dessa två stater den 17 maj 1999. När de förfaranden som föreskrivs i avtalet har avslutats kommer rättigheter och skyldigheter enligt förordningen att gälla även dessa två stater.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Medborgare i tredje länder som anges i förteckningen i bilaga I skall ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.

2. Medborgare i tredje länder som anges i förteckningen i bilaga II skall vara befriade från detta krav vad gäller vistelser som varar i högst tre månader.

I avvaktan på de avtal om undantag från krav på visering som skall slutas mellan gemenskapen och de tredje länder som anges i förteckningen i bilaga II skall följande gälla:

a) Om ett av dessa tredje länder ställer krav på att medborgare i en medlemsstat skall ha visering

- kan den berörda medlemsstaten skriftligen underrätta kommissionen och rådet om den åtgärd varigenom det tredje landet infört kravet på visering,

- varpå kommissionen senast två månader efter underrättelsen offentliggör ett meddelande om den åtgärd som det tredje landet vidtagit i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, L-serien. Undantaget från kravet på visering för medborgare i det tredje landet skall upphävas fem dagar efter detta offentliggörande.

b) Om det berörda tredje landet upphäver den åtgärd som innebär att medborgarna i en medlemsstat måste ha visering

- skall medlemsstaten i fråga omedelbart underrätta kommissionen och rådet om upphävandeåtgärden; efter underrättelsen skall kommissionen offentliggöra ett meddelande om upphävandeåtgärden i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, L-serien,

- varpå undantaget från kravet på visering för medborgare i tredje land skall återinföras fem dagar från detta offentliggörande.

I de offentliggöranden som avses i punkterna a) och b) skall särskilt anges den dag upphävandet eller återinförandet av kravet på visering började att gälla.

3. Medborgare i nya tredje länder som tidigare utgjorde del av länder som anges i ovan nämnda förteckningar skall omfattas av bestämmelserna i punkterna 1 och 2 till dess att rådet fattar ett annat beslut enligt det förfarande som föreskrivs i den relevanta bestämmelsen i fördraget.

Artikel 2

I denna förordning avses med "visering" ett tillstånd som utfärdats av en medlemsstat eller ett beslut som fattats av en medlemsstat och som krävs vid

- inresa för vistelse i denna medlemsstat eller i flera medlemsstater under högst tre månader totalt, eller

- inresa för transitering genom denna medlemsstat eller flera medlemsstater, med undantag för flygplatstransitering.

Artikel 3

Statslösa personer enligt New York-konventionen av den 28 september 1954 och personer med flyktingsstatus enligt Genèvekonventionen av den 28 juli 1951, skall omfattas av krav på visering eller undantas från detta krav enligt samma kriterier som medborgarna i det tredje land som de är bosatta i och som har utfärdat deras resedokument.

Artikel 4

En medlemsstat får bibehålla eller föreskriva undantag från det viseringskrav som föreskrivs i artikel 1.1 eller från befrielse från detta krav som föreskrivs i artikel 1.2, utan att det påverkar de avtal om undantag från krav på visering för som gemenskapen kommer att sluta med de tredje länder som anges i förteckningen i bilaga II, för

a) innehavare av diplomatpass, tjänstepass och andra officiella pass,

b) civil besättning på fartyg och luftfartyg,

c) besättning och hjälppersonal vid nödhjälps- eller räddningsflygningar och för annan hjälppersonal vid katastrofer och olyckor,

d) civil besättning på fartyg som trafikerar internationella inre vattenvägar,

e) innehavare av s.k. laissez-passer som vissa internationella mellanstatliga organisationer utfärdar till sina anställda,

f) personer som reser in på medlemsstatens territorium för att under vistelsen utöva en verksamhet i förvärvssyfte.

En medlemsstat får från krav på visering undanta skolelever som är medborgare i tredje länder som anges i bilaga I men som är bosatta i ett tredje land som anges i bilaga II, när sådana elever deltar i en organiserad skolresa tillsammans med en lärare vid inrättningen.

Artikel 5

Senast tio arbetsdagar efter det att denna förordning har trätt i kraft skall medlemsstaterna underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de undantagsåtgärder de har vidtagit till följd av artikel 4. Ytterligare ändringar av denna förteckning och dessa åtgärder skall meddelas inom fem arbetsdagar.

De meddelanden som avses i punkt 1 skall i informationssyfte offentliggöras av kommissionen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 6

Rådets förordning (EG) nr 574/99 [4] skall ersättas av denna förordning.

[4] EGT L 72, 18.3.1999, s. 2.

Bilaga 1 till den gemensamma konsulära instruktionen och bilaga 5 till den gemensamma handboken, med undantag av del IV i denna, i den utformning de har efter den verkställande kommitténs beslut av den 28 april 1999 (SCH/Com-ex(99)13) om de slutliga versionerna av den gemensamma handboken och den gemensamma konsulära instruktionen, skall ersättas av bilagorna I och II i denna förordning.

Artikel 7

Denna förordning skall träda i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande

BILAGA I

Förteckning som avses i artikel 1.1

1. STATER

Afghanistan

Sydafrika

Albanien

Algeriet

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien

Angola

Antigua och Barbuda

Saudiarabien

Armenien

Azerbajdzjan

Bahamas

Bahrain

Bangladesh

Barbados

Vitryssland

Belize

Benin

Burma/Myanmar

Bhutan

Bosnien och Hercegovina

Botswana

Burkina Faso

Burundi

Kambodja

Kamerun

Kap Verde

Kina

Colombia

Komorerna

Kongo

Nordkorea

Elfenbenskusten

Kuba

Djibouti

Dominica

Egypten

Förenade Arabemiraten

Eritrea

Etiopien

Fiji

Gabon

Gambia

Georgien

Ghana

Grenada

Guinea

Guinea-Bissau

Ekvatorialguinea

Guyana

Haiti

Indien

Indonesien

Irak

Iran

Jamaica

Jordanien

Kazakstan

Kenya

Kirgizistan

Kiribati

Kuwait

Laos

Lesotho

Libanon

Liberia

Libyen

Madagaskar

Malawi

Maldiverna

Mali

Nordmarianerna

Marocko

Marshallöarna

Mauritius

Mauretanien

Mikronesien

Moldova

Mongoliet

Moçambique

Namibia

Nauru

Nepal

Niger

Nigeria

Oman

Uganda

Uzbekistan

Pakistan

Palau

Papua Nya Guinea

Peru

Filippinerna

Qatar

Centralafrikanska republiken

Demokratiska republiken Kongo

Dominikanska republiken

Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro)

Ryssland

Rwanda

Saint Kitts och Nevis

Saint Lucia

Saint Vincent och Grenadinerna

Salomonöarna

Samoa

São Tomé och Príncipe

Senegal

Seychellerna

Sierra Leone

Somalia

Sudan

Sri Lanka

Surinam

Swaziland

Syrien

Tadzjikistan

Tanzania

Tchad

Thailand

Togo

Tonga

Trinidad och Tobago

Tunisien

Turkmenistan

Turkiet

Tuvalu

Ukraina

Vanuatu

Vietnam

Yemen

Zambia

Zimbabwe

2. TERRITORIELLA ENHETER OCH MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV MINST EN MEDLEMSSTAT

Taiwan

Palestinska myndigheten

Östtimor

BILAGA II

Förteckning som avses i artikel 1.2.

1. STATER

Andorra

Argentina

Australien

Bolivia

Brasilien

Brunei

Bulgarien

Kanada

Chile

Cypern

Sydkorea

Costa Rica

Kroatien

Ecuador

Estland

Förenta staterna

Guatemala

Honduras

Ungern

Israel

Japan

Lettland

Litauen

Malaysia

Malta

Mexiko

Monaco

Nicaragua

Nya Zeeland

Panama

Paraguay

Polen

Tjeckien

Rumänien

San Marino

Heliga Stolen

El Salvador

Singapore

Slovakien

Slovenien

Schweiz

Uruguay

Venezuela

2. SÄRSKILDA ADMINISTRATIVA REGIONER I KINA

Hongkong SAR*

Macao SAR*

* Undantaget från krav på visering gäller endast innehavare av pass som utfärdats av dessa särskilda administrativa regioner.