(1)

Unionen har satt som mål att erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer säkerställs. Samtidigt bör unionen säkerställa att detta område förblir säkert. Det målet kan endast uppnås genom effektivare och mer samordnat samarbete mellan de nationella och internationella brottsbekämpande och rättsliga myndigheterna och genom lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa brottslighet, inbegripet organiserad brottslighet och terrorism.

(2)

Att uppnå det målet är särskilt svårt när brottsligheten har en gränsöverskridande dimension på två eller fler medlemsstaters och/eller tredjeländers territorium. I sådana situationer måste medlemsstaterna kunna förena sina krafter och sin verksamhet för att möjliggöra effektiva och ändamålsenliga gränsöverskridande utredningar och lagföringsförfaranden, för vilka utbyte av information och bevis är avgörande. Ett av de mest framgångsrika verktygen för sådant gränsöverskridande samarbete är gemensamma utredningsgrupper, som möjliggör direkt samarbete och kommunikation mellan rättsliga och brottsbekämpande myndigheter i två eller flera medlemsstater och eventuellt tredjeländer så att de kan organisera sina åtgärder och utredningar på ett så effektivt sätt som möjligt. Gemensamma utredningsgrupper inrättas för ett särskilt ändamål och en begränsad period av de behöriga myndigheterna i två eller flera medlemsstater och eventuellt tredjeländer, för att genomföra brottsutredningar med gränsöverskridande konsekvenser gemensamt.

(3)

Gemensamma utredningsgrupper har visat sig vara avgörande för att förbättra det rättsliga samarbetet avseende utredning och lagföring av gränsöverskridande brott, såsom it-brottslighet, terrorism och grov och organiserad brottslighet, genom att minska tidskrävande förfaranden och formaliteter mellan medlemmar i en gemensam utredningsgrupp. Den ökade användningen av gemensamma utredningsgrupper har också förbättrat kulturen för gränsöverskridande samarbete på det straffrättsliga området mellan rättsliga myndigheter i unionen.

(4)

I unionens regelverk finns det två rättsliga ramar för att inrätta gemensamma utredningsgrupper med deltagande av minst två medlemsstater: artikel 13 i konventionen upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (2) och rådets rambeslut 2002/465/RIF (3). Tredjeländer kan medverka som parter i gemensamma utredningsgrupper om det finns en rättslig grund för en sådan medverkan, såsom artikel 20 i det andra tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, undertecknat i Strasbourg den 8 november 2001 (4) och artikel 5 i avtalet om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater (5).

(5)

Internationella rättsliga myndigheter spelar en avgörande roll för utredning och lagföring av internationella brott. Deras företrädare kan delta i en viss gemensam utredningsgrupp på inbjudan av medlemmarna i den gemensamma utredningsgruppen med stöd av den relevanta överenskommelsen om inrättandet av en gemensam utredningsgrupp (överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp). Mot denna bakgrund bör utbyte underlättas av information och bevis mellan nationella behöriga myndigheter och alla andra domstolar, tribunaler eller mekanismer som avser att ta itu med allvarliga brott som berör hela det internationella samfundet, särskilt Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Denna förordning bör därför ge företrädare för sådana internationella rättsliga myndigheter åtkomst till it-plattformen (samarbetsplattformen för gemensamma utredningsgrupper, samarbetsplattformen) för att stärka det internationella samarbetet avseende utredning och lagföring av internationella brott.

(6)

Det finns ett akut behov av en samarbetsplattform där gemensamma utredningsgrupper kan kommunicera effektivt och utbyta information och bevis på ett säkert sätt för att säkerställa att de som har begått de allvarligaste brotten snabbt kan hållas ansvariga. Behovet understryks av mandatet för Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) som fastställdes i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1727 (6), ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/838 (7), som gör det möjligt för Eurojust att bevara, analysera och lagra bevis rörande folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och brott som hör samman med sådan brottslighet och möjliggör utbyte av relaterad bevisning med behöriga nationella myndigheter och internationella rättsliga myndigheter, särskilt ICC.

(7)

I de befintliga rättsliga ramarna på unionsnivå fastställs inte hur de enheter som deltar i en gemensam utredningsgrupp ska utbyta information och kommunicera. Dessa enheter når en överenskommelse om sådant utbyte och sådan kommunikation på grundval av behoven och tillgängliga medel. För att bekämpa alltmer komplex och snabbt föränderlig gränsöverskridande brottslighet är snabbhet, samarbete och effektivitet av avgörande betydelse. Det finns emellertid för närvarande inget system som stöder förvaltningen av de gemensamma utredningsgrupperna, möjliggör effektivare bevissökning och registrering och säkrar de uppgifter som utbyts mellan de som medverkar i en gemensam utredningsgrupp. Det saknas helt klart en särskild säker och effektiv kanal som alla som medverkar i en gemensam utredningsgrupp skulle kunna använda för att snabbt utbyta stora mängder information och bevis eller möjliggöra säker och effektiv kommunikation. Dessutom finns det inget system för stöd av antingen förvaltning av en gemensam utredningsgrupp, inbegripet när det gäller spårbarheten för bevis som utbyts mellan de som medverkar i en gemensam utredningsgrupp på ett sätt som överensstämmer med de rättsliga kraven inför nationella domstolar, eller planering och samordning av en gemensam utredningsgrupps verksamhet.

(8)

Mot bakgrund av de ökande möjligheterna att infiltrera it-system skulle den aktuella situationen kunna hämma de gränsöverskridande utredningarnas effektivitet och ändamålsenlighet samt äventyra och bromsa sådana utredningar och lagföringsförfaranden på grund av osäkert och icke-digitalt utbyte av information och bevis, vilket skulle öka kostnaderna. Särskilt de rättsliga och brottsbekämpande myndigheterna behöver säkerställa att deras system är så moderna och så säkra som möjligt och att alla medlemmar i en gemensam utredningsgrupp enkelt kan ansluta sig och interagera, oberoende av sina nationella system.

(9)

Det är viktigt att de gemensamma utredningsgruppernas samarbete förbättras och stöds av moderna it-verktyg. Utbytena mellan de som medverkar i en gemensam utredningsgrupp skulle kunna göras mycket snabbare och effektivare genom inrättandet av en särskild it-plattform för att stödja de gemensamma utredningsgruppernas funktion. Det är därför nödvändigt att fastställa regler för att på unionsnivå inrätta en samarbetsplattform för att underlätta samarbete, säker kommunikation och utbyte av information och bevis för de som medverkar i en gemensam utredningsgrupp.

(10)

Samarbetsplattformen bör endast användas om det, bland annat, finns en unionsrättslig grund för inrättandet av en gemensam utredningsgrupp. För samtliga gemensamma utredningsgrupper som enbart inrättats på internationella rättsliga grunder bör samarbetsplattformen för gemensamma utredningsgrupper inte användas, eftersom den finansieras genom unionens budget och utvecklas på grundval av unionslagstiftningen. Om de behöriga myndigheterna i ett tredjeland dock är en part i en överenskommelse om en gemensam utredningsgrupp som har en unionsrättslig grund samt en internationell rättslig grund, bör företrädarna för behöriga myndigheter i det tredjelandet anses vara medlemmar i den gemensamma utredningsgruppen.

(11)

Användningen av samarbetsplattformen bör vara frivillig. Med tanke på dess mervärde för gränsöverskridande utredningar rekommenderas det dock med eftertryck att den används. Huruvida samarbetsplattformen används eller inte bör inte påverka lagligheten hos andra former av kommunikation eller informationsutbyte, det bör inte heller ändra det sätt på vilket de gemensamma utredningsgrupperna inrättas, organiseras eller fungerar. Inrättandet av samarbetsplattformen bör inte påverka de underliggande rättsliga grunderna för inrättandet av gemensamma utredningsgrupper och inte heller påverka den tillämpliga nationella processlagstiftningen om insamling av bevis och användning av dem. Tjänstemän från andra nationella behöriga myndigheter, t.ex. tullen, när de är medlemmar i gemensamma utredningsgrupper som inrättats med stöd i rambeslut 2002/465/RIF bör ha åtkomst till de gemensamma utredningsgruppernas samarbetsutrymmen (samarbetsutrymmen). Samarbetsplattformen bör endast tillhandahålla ett säkert it-verktyg för att förbättra samarbetet, påskynda informationsflödet mellan dess användare och öka säkerheten för de uppgifter som utbyts och de gemensamma utredningsgruppernas ändamålsenlighet.

(12)

Samarbetsplattformen bör omfatta den gemensamma utredningsgruppens verksamhet under och efter dess operativa fas, från det att medlemmarna undertecknar den relevanta överenskommelsen om den gemensamma utredningsgruppen och till dess att utvärderingen av utredningsgruppen har slutförts. Eftersom de aktörer som deltar i inrättandet av en gemensam utredningsgrupp skiljer sig från dem som är medlemmar i gruppen när den väl har inrättats bör inrättandet, särskilt förhandlingarna om innehållet i och undertecknandet av överenskommelsen, inte ske genom samarbetsplattformen. Eftersom det dock finns ett behov av ett elektroniskt verktyg för undertecknandet av en överenskommelse om en gemensam utredningsgrupp, är det viktigt att kommissionen överväger att låta det förfarandet omfattas av systemet för digitalt utbyte av elektroniska bevis (eEDES), som är en säker internetportal för elektroniska begäranden och svar som kommissionen tagit fram, i detta syfte.

(13)

Medlemmarna i en gemensam utredningsgrupp som utnyttjar samarbetsplattformen bör uppmuntras att göra en utvärdering av gruppen, antingen under den operativa fasen eller efter det att den har avvecklats, med hjälp av samarbetsplattformens verktyg.

(14)

En överenskommelse om en gemensam utredningsgrupp, inbegripet eventuella tillägg, bör vara en förutsättning för att samarbetsplattformen ska kunna användas. Innehållet i alla framtida sådana överenskommelser bör anpassas för att ta hänsyn till de tillämpliga bestämmelserna i denna förordning.

(15)

Nätverket av nationella experter på gemensamma utredningsgrupper, som grundades 2005 (nätverket för gemensamma utredningsgrupper), har utarbetat en modell för överenskommelse som innehåller tillägg, för att underlätta inrättandet av gemensamma utredningsgrupper. Innehållet i modellen för överenskommelse och dess tillägg bör anpassas för att beakta beslutet att använda samarbetsplattformen och reglerna för åtkomst till samarbetsplattformen.

(16)

Ur ett operativt perspektiv bör samarbetsplattformen bestå av isolerade samarbetsutrymmen som inrättas för varje enskild gemensam utredningsgrupp i samarbetsplattformen.

(17)

Ur ett tekniskt perspektiv bör samarbetsplattformen vara tillgänglig via en säker internetanslutning och bestå av ett centraliserat informationssystem som är tillgängligt via en säker webbportal, kommunikationsprogramvara för mobila enheter och stationära enheter, inbegripet en avancerad loggnings- och spårningsmekanism, och en förbindelse mellan det centraliserade informationssystemet och det tillämpliga it-verktyget som stödjer de gemensamma utredningsgruppernas funktion och som förvaltas av sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper.

(18)

Syftet med samarbetsplattformen bör vara att underlätta samordningen och förvaltningen av en gemensam utredningsgrupp. Samarbetsplattformen bör säkerställa utbyte och tillfällig lagring av operativ information och operativa bevis, tillhandahålla säker kommunikation, möjliggöra spårbarhet och främja utvärderingen av den gemensamma utredningsgruppen. Alla de som medverkar i en gemensam utredningsgrupp bör uppmuntras att använda alla samarbetsplattformens funktioner och att i så stor utsträckning som möjligt ersätta de kanaler för kommunikation och datautbyte som för närvarande används med dem i samarbetsplattformen.

(19)

Samordning och utbyte av uppgifter mellan unionens byråer och organ inom området frihet, säkerhet och rättvisa som medverkar i rättsligt samarbete och medlemmar i en gemensam utredningsgrupp är centralt för att säkerställa ett samordnat unionssvar på brottslig verksamhet och kunna ge avgörande stöd till medlemsstaterna för att bekämpa brottslighet. Samarbetsplattformen bör komplettera de befintliga verktyg som möjliggör säkert datautbyte mellan rättsliga och brottsbekämpande myndigheter, såsom nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena) som förvaltas av Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol) inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (8).

(20)

Samarbetsplattformens kommunikationsrelaterade funktioner bör tillhandahållas av senaste programvara som möjliggör icke-spårbar kommunikation som lagras lokalt på de enheter som tillhör samarbetsplattformens användare.

(21)

Funktionalitet som möjliggör utbyte av operativ information och operativa bevis, inbegripet stora filer, bör säkerställas genom en mekanism för uppladdning och nedladdning som är utformad för att lagra uppgifterna centralt endast under den begränsade tid som krävs för att tekniskt överföra uppgifterna. Så snart uppgifterna har laddats ned av alla mottagare bör de raderas automatiskt och permanent från samarbetsplattformen.

(22)

Med tanke på dess erfarenhet av att förvalta stora system på området rättsliga och inrikes frågor bör Europeiska unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (eu-Lisa), som inrättades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1726 (9), anförtros uppgiften att utforma, utveckla och driva samarbetsplattformen med hjälp av Sienas befintliga funktioner och andra funktioner inom Europol för att säkerställa komplementaritet och, i förekommande fall, konnektivitet. eu-Lisas mandat bör därför ändras för att återspegla dessa nya uppgifter, och eu-Lisa bör ges tillräcklig finansiering och personal för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning. I detta avseende bör regler fastställas om eu-Lisas ansvarsområden, med tanke på att byrån har anförtrotts utvecklingen, den tekniska driften och underhållet av samarbetsplattformen.

(23)

eu-Lisa bör säkerställa att uppgifter som innehas av de brottsbekämpande myndigheterna vid behov enkelt kan överföras från Siena till samarbetsplattformen. I detta syfte bör kommissionen lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med en bedömning av huruvida det är nödvändigt, genomförbart och lämpligt att ansluta samarbetsplattformen till Siena. Den rapporten bör innehålla villkoren, de tekniska specifikationerna och förfarandena för att säkerställa en säker och effektiv förbindelse och ett säkert och effektivt datautbyte. Bedömningen bör ta hänsyn till att det behövs en hög dataskyddsnivå för en sådan förbindelse, som baseras på unionens och medlemsstaternas befintliga rättsliga ramar om dataskydd, t.ex. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (10), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (11) samt de regler som är tillämpliga på relevanta unionsorgan eller unionsbyråer i de rättsakter genom vilka dessa inrättats. Skyddsnivån för de uppgifter som kommer att utbytas via samarbetsplattformen, nämligen känsliga och icke-säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter, bör beaktas. I enlighet med förordning (EU) 2018/1725 bör kommissionen även, innan den rapporten lämnas till Europaparlamentet och rådet, samråda med Europeiska datatillsynsmannen om den planerade personuppgiftsbehandlingens inverkan på skyddet av enskilda personers rättigheter och friheter.

(24)

Sedan grundandet av nätverket för gemensamma utredningsgrupper 2005 stöder sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper nätverkets arbete genom att anordna årliga möten och utbildningsaktiviteter, samla in och analysera utvärderingsrapporterna om enskilda gemensamma utredningsgrupper och förvalta Eurojusts finansieringsprogram. Sedan 2011 utgör sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper en separat enhet vid Eurojust. Eurojust bör förses med lämplig personal som tillförs sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper för att göra det möjligt för detta sekretariat att hjälpa samarbetsplattformens användare vid den praktiska tillämpningen av samarbetsplattformen, tillhandahålla daglig vägledning och dagligt stöd, utforma och erbjuda utbildningskurser samt öka medvetenheten och främja användningen av samarbetsplattformen.

(25)

Med tanke på Eurojusts befintliga it-verktyg för de gemensamma utredningsgruppernas verksamhet, vilka förvaltas av sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper, är det nödvändigt att ansluta samarbetsplattformen till dessa it-verktyg för att underlätta förvaltningen av de gemensamma utredningsgrupperna. I detta syfte bör Eurojust säkerställa den nödvändiga tekniska anpassningen av sina system för att upprätta en sådan förbindelse. Eurojust bör också ges tillräcklig finansiering och personal för att kunna fullgöra sina skyldigheter i detta avseende.

(26)

Under en gemensam utredningsgrupps operativa fas ger Eurojust och Europol värdefullt operativt stöd till medlemmarna i den gemensamma utredningsgruppen genom att erbjuda ett brett utbud av stödjande verktyg, inklusive mobila kontor, korsanalyser och analytiska analyser, samordningscentraler och operativa centraler, samordning av lagföring, expertis och finansiering.

(27)

För att rättigheter och arbetsuppgifter ska vara tydligt fördelade bör det fastställas regler om ansvarsområdena för medlemsstaterna, Eurojust, Europol, Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) inrättad genom rådets förordning (EU) 2017/1939 (12), Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) inrättad genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom (13) och andra behöriga unionsorgan och unionsbyråer, inbegripet på vilka villkor de får använda samarbetsplattformen för operativa ändamål.

(28)

I denna förordning fastställs närmare bestämmelser om mandatet, sammansättningen och de organisatoriska aspekterna för den programstyrelse som bör inrättas av eu-Lisas styrelse. Denna programstyrelse bör säkerställa lämplig förvaltning av samarbetsplattformens utformnings- och utvecklingsfas. Det är också nödvändigt att fastställa närmare bestämmelser om mandatet, sammansättningen och de organisatoriska aspekterna för den rådgivande grupp som ska inrättas av eu-Lisa i syfte att inhämta sakkunskap om samarbetsplattformen, särskilt i samband med utarbetandet av eu-Lisas årliga arbetsprogram och årliga verksamhetsrapport.

(29)

I denna förordning fastställs regler för åtkomst till samarbetsplattformen och nödvändiga skyddsåtgärder. Utrymmesadministratörerna vid den gemensamma utredningsgruppen (utrymmesadministratörerna) bör anförtros förvaltningen av åtkomsträttigheter till enskilda samarbetsutrymmen. De bör ansvara för att, under och efter den gemensamma utredningsgruppens operativa fas, hantera åtkomsten för samarbetsplattformens användare på grundval av den relevanta överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp. Utrymmesadministratörerna bör kunna delegera sina tekniska och administrativa uppgifter till sekretariatet för nätverket för gemensamma utredningsgrupper, med undantag för kontroll av de uppgifter som laddas upp av tredjeländer eller företrädare för internationella rättsliga myndigheter.

(30)

Med tanke på känsligheten hos de operativa data som utbyts mellan samarbetsplattformens användare bör samarbetsplattformen säkerställa en hög säkerhetsnivå. eu-Lisa bör vidta alla tekniska och organisatoriska åtgärder som krävs för att säkerställa säkerheten för utbytet av uppgifter genom starka algoritmer för totalsträckskryptering av data i rörelse eller i vila.

(31)

I denna förordning fastställs regler om ansvar för medlemsstaterna, eu-Lisa, Eurojust, Europol, Eppo, Olaf och andra behöriga unionsorgan och unionsbyråer när det gäller materiell eller ideell skada till följd av agerande som är oförenligt med denna förordning. När det gäller tredjeländer och internationella rättsliga myndigheter bör ansvarsklausuler om materiell eller ideell skada ingå i de relevanta överenskommelserna om en gemensam utredningsgrupp.

(32)

Förordningen innehåller särskilda dataskyddsbestämmelser som avser både operativa och icke-operativa data. Dessa dataskyddsbestämmelser krävs för att komplettera de befintliga dataskyddsåtgärderna och för att sörja för en generellt tillräcklig nivå av dataskydd, datasäkerhet och skydd av de berörda personernas grundläggande rättigheter.

(33)

Behandlingen av personuppgifter enligt den här förordningen bör följa unionens rättsliga ram för skydd av personuppgifter. Direktiv (EU) 2016/680 är tillämpligt på behandling av personuppgifter som utförs av behöriga nationella myndigheter i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, inklusive att skydda mot samt förebygga och förhindra hot mot den allmänna säkerheten. När det gäller behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer är förordning (EU) 2018/1725 tillämplig inom ramen för den här förordningen. För detta ändamål bör lämpliga dataskyddsåtgärder säkerställas.

(34)

Varje behörig myndighet i en medlemsstat, och i förekommande fall Eurojust, Europol, Eppo, Olaf eller andra behöriga unionsorgan eller unionsbyråer, bör vara individuellt ansvarig för behandlingen av operativa personuppgifter vid användningen av samarbetsplattformen. Samarbetsplattformens användare bör betraktas som gemensamt personuppgiftsansvariga, i den mening som avses i förordning (EU) 2018/1725, för behandlingen av icke-operativa personuppgifter.

(35)

I enlighet med den relevanta överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp bör det vara möjligt för utrymmesadministratörer att bevilja företrädare för behöriga myndigheter i tredjeländer som är parter i en överenskommelse om en gemensam utredningsgrupp eller företrädare för internationella rättsliga myndigheter som deltar i en gemensam utredningsgrupp åtkomst till ett samarbetsutrymme. All överföring av personuppgifter till tredjeländer eller internationella rättsliga myndigheter, varvid dessa myndigheter i sammanhanget ska betraktas som internationella organisationer, inom ramen för en överenskommelse om en gemensam utredningsgrupp förutsätter efterlevnad av bestämmelserna i kapitel V i direktiv (EU) 2016/680. Utbytet av operativa data med tredjeländer eller internationella rättsliga myndigheter bör begränsas till data som är absolut nödvändiga för att uppfylla överenskommelsens syfte.

(36)

Om en gemensam utredningsgrupp har flera utrymmesadministratörer bör en av dessa i den tillämpliga överenskommelsen om en gemensam utredningsgrupp utses till personuppgiftsansvarig för de uppgifter som laddas upp av tredjeländer eller företrädare för internationella rättsliga myndigheter innan ett samarbetsutrymme, i vilket tredjeländer eller företrädare för internationella rättsliga myndigheter medverkar, inrättas.

(37)

eu-Lisa bör säkerställa att åtkomsten till det centraliserade informationssystemet och all databehandling i det centraliserade informationssystemet loggas för att övervaka dataintegriteten och datasäkerheten samt databehandlingens laglighet och för att utföra egenkontroll. eu-LISA bör inte ha åtkomst till operativa och icke-operativa data som lagras i samarbetsutrymmena.

(38)

Genom denna förordning införs rapporteringsskyldigheter för eu-Lisa när det gäller utvecklingen och driften av samarbetsplattformen mot bakgrund av målen för planering, teknisk produktion, kostnadseffektivitet, säkerhet och tjänsternas kvalitet. Dessutom bör kommissionen genomföra en övergripande utvärdering av samarbetsplattformen, som beaktar målen i denna förordning samt de aggregerade resultaten av utvärderingarna av de enskilda gemensamma utredningsgrupperna, senast två år efter det att samarbetsplattformen har tagits i drift och därefter vart fjärde år.

(39)

Kostnaden för inrättandet och underhållet av samarbetsplattformen samt Eurojusts stödjande roll efter det att samarbetsplattformen har tagits i drift bör bäras av unionens budget, men varje medlemsstat samt Eurojust, Europol, Eppo, Olaf och alla andra behöriga unionsorgan och unionsbyråer bör bära sina egna kostnader som uppstår från dess användning av samarbetsplattformen.

(40)

Kommissionen bör tilldelas genomförandebefogenheter att fastställa enhetliga villkor för den tekniska utvecklingen och genomförandet av samarbetsplattformen. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (14).

(41)

Kommissionen bör snarast möjligt efter den dag då den här förordningen har trätt i kraft anta de genomförandeakter som är nödvändiga för den tekniska utvecklingen av samarbetsplattformen.

(42)

Kommissionen bör fastställa datum för när samarbetsplattformen ska tas i drift, så snart de relevanta genomförandeakter som är nödvändiga för den tekniska utvecklingen av samarbetsplattformen har antagits och eu-Lisa med medlemsstaternas medverkan har genomfört ett omfattande test av samarbetsplattformen.

(43)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att göra det möjligt för medlemmar i en gemensam utredningsgrupp, företrädare för internationella rättsliga myndigheter, Eurojust, Europol, Olaf och andra behöriga unionsorgan och unionsbyråer att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt samarbeta, kommunicera och utbyta information och bevis, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, genom gemensamma regler, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(44)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark.

(45)

I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, har Irland, genom en skrivelse av den 7 april 2022, meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.

(46)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i förordning (EU) 2018/1725 och lämnade formella synpunkter den 25 januari 2022.