02018R1806 — SV — 01.01.2021 — 003.001

Den här texten är endast avsedd som ett dokumentationshjälpmedel och har ingen rättslig verkan. EU-institutionerna tar inget ansvar för innehållet. De autentiska versionerna av motsvarande rättsakter, inklusive ingresserna, publiceras i Europeiska unionens officiella tidning och finns i EUR-Lex. De officiella texterna är direkt tillgängliga via länkarna i det här dokumentet

►B

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2018/1806

av den 14 november 2018

om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav

(kodifiering)

(EGT L 303 28.11.2018, s. 39)

Ändrad genom:

 

 

Officiella tidningen

  nr

sida

datum

►M1

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2019/592 av den 10 april 2019

  L 103I

1

12.4.2019



▼B

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2018/1806

av den 14 november 2018

om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav

(kodifiering)



Artikel 1

I denna förordning fastställs de tredjeländer vars medborgare omfattas av eller är undantagna från viseringskravet, på grundval av en bedömning i varje enskilt fall med hänsyn till flera olika kriterier som bland annat rör olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, ekonomiska fördelar, i synnerhet i fråga om turism och utrikeshandel, samt unionens yttre förbindelser med de berörda tredjeländerna, inbegripet i synnerhet hänsyn till de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, liksom konsekvenserna för den regionala sammanhållningen och ömsesidigheten.

Artikel 2

I denna förordning avses med visering en visering enligt definitionen i artikel 2.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 ( 1 ).

Artikel 3

1.  
Medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga I ska ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.
2.  
Utan att det påverkar de skyldigheter som härrör från Europarådets europeiska överenskommelse om avskaffande av viseringstvång för flyktingar, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959, ska konventionsflyktingar och statslösa personer ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser om det tredjeland som de är bosatta i och som har utfärdat deras resedokument är ett tredjeland som anges i förteckningen i bilaga I till denna förordning.

Artikel 4

1.  
Medborgare i de tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II ska vara undantagna från det krav som anges i artikel 3.1 när det gäller vistelser som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod.
2.  

Undantag från viseringskravet ska också omfatta följande personer:

a) 

De medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga I till denna förordning och som är innehavare av ett tillstånd för lokal gränstrafik som utfärdats av medlemsstaterna i enlighet med förordning (EG) nr 1931/2006 när dessa innehavare utnyttjar sin rättighet inom ramen för ordningen för den lokala gränstrafiken.

b) 

Skolelever som är medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga I till denna förordning och som är bosatta i en medlemsstat som tillämpar rådets beslut 94/795/RIF ( 2 ), och som deltar i en organiserad skolresa tillsammans med en lärare från skolan i fråga.

c) 

Konventionsflyktingar, statslösa personer och andra personer som inte har medborgarskap i något land och som är bosatta i en medlemsstat och är innehavare av ett resedokument som har utfärdats av denna medlemsstat.

Artikel 5

Medborgare i nya tredjeländer som tidigare utgjorde del av tredjeländer som anges i förteckningarna i bilagorna I och II ska omfattas av artiklarna 3 och 4 till dess rådet beslutar annat enligt det förfarande som föreskrivs i den relevanta bestämmelsen i EUF-fördraget.

Artikel 6

1.  

En medlemsstat får föreskriva undantag från viseringskravet i artikel 3 eller från det undantag från viseringskravet som föreskrivs i artikel 4 för

a) 

innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller särskilda pass,

b) 

civila besättningsmedlemmar på luftfartyg och på fartyg i samband med deras tjänsteutövning,

c) 

civila besättningsmedlemmar på fartyg som när de går i land innehar en identitetshandling för sjömän som utfärdats i enlighet med antingen Internationella arbetsorganisationens konventioner nr 108 av den 13 maj 1958 eller nr 185 av den 19 juni 2003 eller enligt Internationella sjöfartsorganisationens konvention av den 9 april 1965 om förenkling av formaliteterna i internationell sjöfart,

d) 

besättning och personal vid nödhjälps- eller räddningsinsatser vid katastrofer och olyckor,

e) 

civila besättningsmedlemmar på fartyg som trafikerar internationella inre vattenvägar,

f) 

innehavare av resehandlingar som utfärdats av mellanstatliga internationella organisationer i vilka åtminstone en medlemsstat är medlem eller av andra enheter som erkänts av den berörda medlemsstaten som folkrättssubjekt för tjänstemän i de organisationerna eller enheterna.

2.  

En medlemsstat får från viseringskravet i artikel 3 undanta

a) 

skolelever som är medborgare i tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga I men som är bosatta i ett tredjeland som anges i förteckningen i bilaga II eller i Schweiz och Liechtenstein, när sådana elever deltar i en organiserad skolresa tillsammans med en lärare vid skolan i fråga,

b) 

konventionsflyktingar och statslösa personer om det tredjeland där de är bosatta och som har utfärdat deras resedokument är ett av de tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II,

c) 

medlemmar av väpnade styrkor som reser på uppdrag av Nato eller Partnerskap för fred och som innehar de identitetshandlingar och reseorder som föreskrivs i konventionen mellan parterna i Atlantpakten om deras styrkors status av den 19 juni 1951,

▼M1

d) 

utan att det påverkar tillämpningen av de skyldigheter som följer av Europarådets europeiska överenskommelse om avskaffande av viseringstvång för flyktingar som undertecknades i Strasbourg den 20 april 1959, konventionsflyktingar, statslösa personer och andra personer som inte innehar medborgarskap i något land och som är bosatta i Irland och är innehavare av ett resedokument som har utfärdats av Irland och som erkänns av den berörda medlemsstaten.

▼B

3.  
En medlemsstat får föreskriva undantag från det undantag från viseringskravet som föreskrivs i artikel 4 för personer som utövar avlönad verksamhet under sin vistelse.

Artikel 7

Om något av de tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II tillämpar viseringskrav för medborgare i åtminstone en medlemsstat ska nedanstående bestämmelser tillämpas:

a) 

Inom 30 dagar från ett tredjelands genomförande av viseringskravet ska den berörda medlemsstaten skriftligen underrätta Europaparlamentet, rådet och kommissionen om detta.

Den underrättelsen ska

i) 

ange vid vilken tidpunkt viseringskravet genomfördes och vilken typ av resehandlingar och viseringar det rör sig om,

ii) 

innehålla en detaljerad redogörelse för de preliminära åtgärder som den berörda medlemsstaten har vidtagit för att säkerställa viseringsfria resor i förhållande till tredjelandet i fråga och all relevant information.

Information som rör den underrättelsen ska utan dröjsmål offentliggöras av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning, inklusive information om vid vilken tidpunkt viseringskravet genomfördes och vilka typer av resehandlingar och viseringar det rör sig om.

Om tredjelandet beslutar att upphäva viseringskravet före utgången av den tidsfrist som avses i första stycket i denna punkt ska ingen underrättelse lämnas eller underrättelsen dras tillbaka och informationen ska inte offentliggöras.

b) 

Kommissionen ska, omedelbart efter dagen för det offentliggörande som avses i led a tredje stycket och i samråd med den berörda medlemsstaten vidta åtgärder tillsammans med myndigheterna i tredjelandet i fråga, särskilt på områdena för politik, ekonomi och handel, i syfte att återinföra eller införa viseringsfria resor och utan dröjsmål informera Europaparlamentet och rådet om de åtgärderna.

c) 

Om tredjelandet inom 90 dagar efter dagen för det offentliggörande som avses i led a tredje stycket trots alla åtgärder som vidtagits i enlighet med led b inte har upphävt viseringskravet, får den berörda medlemsstaten be kommissionen att upphäva undantaget från viseringskravet för vissa kategorier av medborgare i det tredjelandet. När en medlemsstat framför en sådan begäran ska den underrätta Europaparlamentet och rådet om detta.

d) 

Kommissionen ska, när den överväger ytterligare åtgärder i enlighet med leden e, f eller h, beakta resultatet av de åtgärder som vidtagits av den berörda medlemsstaten för att säkerställa viseringsfria resor till det berörda tredjelandet, de åtgärder som vidtagits i enlighet med led b samt följderna av upphävande av undantaget från viseringskravet för unionens och dess medlemsstaters yttre förbindelser med tredjelandet i fråga.

e) 

Om det berörda tredjelandet inte har upphävt viseringskravet ska kommissionen, senast sex månader efter dagen för det offentliggörande som avses i led a tredje stycket och senare med mellanrum som inte överstiger sex månader inom en sammanlagd period som inte får sträcka sig längre än till och med det datum då den delegerade akt som avses i led f träder i kraft eller blir föremål för en invändning,

i) 

på begäran av den berörda medlemsstaten eller på eget initiativ anta en genomförandeakt för att under en period på högst sex månader tillfälligt upphäva undantaget från viseringskravet för vissa kategorier av medborgare i det berörda tredjelandet. Den genomförandeakten ska fastställa en tidpunkt inom 90 dagar efter det att den trätt i kraft, då upphävandet av undantaget från viseringskravet får verkan, med beaktande av vilka resurser som finns tillgängliga vid medlemsstaternas konsulat. När senare genomförandeakter antas får kommissionen förlänga perioden för det upphävandet med ytterligare högst sex månader och ändra de kategorier av medborgare i tredjelandet i fråga för vilka undantaget från viseringskravet upphävs.

De genomförandeakterna ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.2. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 ska, under perioderna för upphävande, alla kategorier av medborgare i det tredjeland som avses i genomförandeakten inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser, eller

ii) 

för den kommitté som avses i artikel 11.1 lägga fram en rapport med en bedömning av situationen och som anger skälen till kommissionens beslut att inte upphäva undantaget från viseringskravet samt underrätta Europaparlamentet och rådet om detta.

Alla relevanta faktorer, såsom de som avses i led d, ska beaktas i den rapporten. Europaparlamentet och rådet får föra en politisk diskussion på grundval av den rapporten.

f) 

Om det berörda tredjelandet inom 24 månader efter dagen för det offentliggörande som avses i led a tredje stycket inte har upphävt viseringskravet ska kommissionen anta en delegerad akt i enlighet med artikel 10 för att tillfälligt upphäva undantaget från viseringskravet under en tolvmånadersperiod för medborgare i det tredjelandet. Den delegerade akten ska fastställa en dag, inom 90 dagar efter det att den trätt i kraft, då upphävandet av tillämpningen av undantaget från viseringskravet ska få verkan, med beaktande av vilka resurser som finns tillgängliga vid medlemsstaternas konsulat, samt ändra bilaga II i enlighet med detta. Den ändringen ska göras genom att det bredvid namnet på tredjelandet i fråga införs en fotnot i vilken det anges att undantaget från viseringskravet upphävs gentemot det tredjelandet, och i vilken perioden för det upphävandet anges.

Från och med det datum då upphävandet av tillämpningen av undantaget från viseringskravet avseende medborgare i det berörda tredjelandet får verkan eller när en invändning mot den delegerade akten görs i enlighet med artikel 10.7 ska eventuella genomförandeakter som antagits enligt led e i den här artikeln som rör det tredjelandet upphöra att gälla. När kommissionen lägger fram ett lagstiftningsförslag som avses i led h ska den upphävandeperiod för undantaget från viseringskravet som avses i första stycket i det här ledet förlängas med sex månader. Fotnoten som avses i det stycket ska ändras i enlighet med detta.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 ska medborgarna i det tredjeland som berörs av den delegerade akten, under perioderna för detta upphävande, inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.

g) 

Eventuella senare underrättelser, som i enlighet med led a lämnas av en annan medlemsstat avseende samma tredjeland under perioden för tillämpning av åtgärder som antagits enligt led e eller f gentemot det tredjelandet, ska infogas i dessa pågående förfaranden utan att tidsfristerna eller perioderna som fastställs i de leden förlängs.

h) 

Om tredjelandet i fråga inom sex månader efter ikraftträdande av den delegerade akt som avses i led f inte har upphävt viseringskravet får kommissionen lägga fram ett lagstiftningsförslag för att ändra denna förordning i syfte att överföra hänvisningen till tredjelandet från bilaga II till bilaga I.

i) 

De förfaranden som avses i leden e, f och h påverkar inte kommissionens rätt att när som helst lägga fram ett lagstiftningsförslag för att ändra denna förordning i syfte att överföra hänvisningen för det berörda tredjelandet från bilaga II till bilaga I.

j) 

Om det berörda tredjelandet upphäver viseringskravet, ska den berörda medlemsstaten omedelbart underrätta Europaparlamentet, rådet och kommissionen om detta. Denna underrättelse ska utan dröjsmål offentliggöras av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning.

Eventuella genomförandeakter eller delegerade akter som antagits enligt led e eller f och som rör tredjelandet i fråga ska upphöra att gälla sju dagar efter det offentliggörande som avses i första stycket i det här ledet. När det berörda tredjelandet har infört viseringskrav för medborgare i två eller flera medlemsstater ska de genomförandeakter eller delegerade akter som rör det tredjelandet upphöra att gälla sju dagar efter offentliggörandet av den underrättelse som gäller den sista medlemsstaten vars medborgare var föremål för viseringskravet från det tredjelandet. Den fotnot som avses i led f första stycket ska utgå när den berörda delegerade akten har upphört att gälla. Informationen om det upphörandet ska utan dröjsmål offentliggöras av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning.

När tredjelandet i fråga upphäver viseringskravet utan att den berörda medlemsstaten lämnar någon underrättelse om det i enlighet med första stycket i det här ledet ska kommissionen på eget initiativ utan dröjsmål gå vidare med det offentliggörande som avses i det stycket, och andra stycket i det här ledet ska tillämpas.

Artikel 8

1.  
Med avvikelse från artikel 4 ska undantaget från viseringskravet för medborgare i ett tredjeland som anges i förteckningen i bilaga II upphävas tillfälligt, på grundval av relevanta och objektiva uppgifter, i enlighet med den här artikeln.
2.  

En medlemsstat får underrätta kommissionen om den, under en tvåmånadersperiod i jämförelse med samma tidsperiod under föregående år, eller med de senaste två månaderna före genomförandet av undantaget från viseringskravet för medborgare i ett tredjeland som anges i förteckningen i bilaga II, ställs inför en eller flera av följande omständigheter:

a) 

En betydande ökning av antalet medborgare i det berörda tredjelandet som nekats inresa eller konstaterats vistas på medlemsstatens territorium utan att ha rätt till det.

b) 

En betydande ökning av antalet asylansökningar från medborgare i det tredjelandet där andelen godkända ansökningar är låg.

c) 

Minskat samarbete om återtagande med det berörda tredjelandet, som styrks av tillräckliga uppgifter, i synnerhet en betydande ökning av andelen avslagna ansökningar om återtagande som medlemsstaten gett in till det berörda tredjelandet avseende dess egna medborgare eller, när så föreskrivs i ett återtagandeavtal mellan unionen eller medlemsstaten i fråga och det berörda tredjelandet, avseende tredjelandsmedborgare som har transiterat genom det tredjelandet.

d) 

En ökad risk för, eller ett omedelbart hot mot, den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i medlemsstaterna, i synnerhet en betydande ökning av antalet allvarliga brott med kopplingar till medborgare i det berörda tredjelandet, som styrks av objektiv, konkret och relevant information och uppgifter från behöriga myndigheter.

Den underrättelse som avses i första stycket i denna punkt ska ange de skäl som den grundas på och innehålla relevanta uppgifter och statistik samt en detaljerad redogörelse för de preliminära åtgärder som den berörda medlemsstaten har vidtagit för att avhjälpa situationen. Den berörda medlemsstaten kan i sin underrättelse ange vilka kategorier av det berörda tredjelandets medborgare som ska omfattas av en genomförandeakt enligt punkt 6 a och i detalj redogöra för skälen till detta. Kommissionen ska omedelbart informera Europaparlamentet och rådet om sådana underrättelser.

3.  
Om kommissionen, med beaktande av relevanta uppgifter, rapporter och statistik, har konkret och tillförlitlig information om omständigheter som avses i punkt 2 a, b, c eller d som föreligger i en eller flera medlemsstater, eller om att det berörda tredjelandet inte samarbetar i fråga om återtagande, i synnerhet om ett återtagandeavtal ingåtts mellan det berörda tredjelandet och unionen, ska kommissionen omgående underrätta Europaparlamentet och rådet om sin analys, och bestämmelserna i punkt 6 ska tillämpas.

Vid tillämpning av första stycket kan underlåtelse att samarbeta i fråga om återtagande föreligga till exempel om tredjelandet

— 
avslår eller inte behandlar ansökningar om återtagande i rätt tid,
— 
inte i rätt tid utfärdar resehandlingar för återvändande inom de tidsfrister som anges i återtagandeavtalet eller inte godtar europeiska resehandlingar som utfärdats efter utgången av de tidsfrister som anges i återtagandeavtalet, eller
— 
säger upp eller tillfälligt upphäver återtagandeavtalet.
4.  
Kommissionen ska övervaka att de särskilda krav som grundar sig på artikel 1 och som användes för att bedöma lämpligheten i beviljandet av en viseringsliberalisering fortsatt uppfylls av de tredjeländer vars medborgare har undantagits från viseringskravet vid resor till medlemsstaternas territorium till följd av att en dialog om viseringsliberalisering mellan unionen och det berörda tredjelandet slutförts framgångsrikt.

Kommissionen ska dessutom regelbundet och minst en gång om året rapportera till Europaparlamentet och rådet under en period på sju år efter dagen för ikraftträdandet av viseringsliberaliseringen för det berörda tredjelandet, och därefter när kommissionen anser att det är nödvändigt, eller på begäran av Europaparlamentet eller rådet. Rapporten ska inriktas på tredjeländer vilka kommissionen bedömer, på grundval av konkret och tillförlitlig information, inte längre uppfyller vissa krav.

Om en rapport från kommissionen visar att ett eller flera av de särskilda kraven inte längre uppfylls i förhållande till ett visst tredjeland ska punkt 6 tillämpas.

5.  

Kommissionen ska granska eventuella underrättelser enligt punkt 2, med beaktande av följande:

a) 

Huruvida någon av de omständigheter som anges i punkt 2 föreligger.

b) 

Det antal medlemsstater som påverkas av någon av de omständigheter som anges i punkt 2.

c) 

De övergripande konsekvenserna av de omständigheter som anges i punkt 2 när det gäller migrationssituationen i unionen, enligt de uppgifter som lämnats av medlemsstaterna eller som är tillgängliga för kommissionen.

d) 

De rapporter som utarbetats av Europeiska gräns- och kustbevakningen, Europeiska stödkontoret för asylfrågor eller Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), av andra unionsinstitutioner, -organ eller -byråer eller av en internationell organisation med behörighet i frågor som omfattas av denna förordning, om omständigheterna i det specifika fallet så kräver.

e) 

De uppgifter som den berörda medlemsstaten kan ha lämnat i sin underrättelse med avseende på eventuella åtgärder enligt punkt 6 a.

f) 

Den övergripande frågan om allmän ordning och inre säkerhet, i samråd med den berörda medlemsstaten.

Kommissionen ska underrätta Europaparlamentet och rådet om resultaten av sin granskning.

6.  

När kommissionen, på grundval av den analys som avses i punkt 3, den rapport som avses i punkt 4 eller den granskning som avses i punkt 5, och med beaktande av följderna av ett upphävande av undantaget från viseringskravet för unionens och dess medlemsstaters yttre förbindelser med det berörda tredjelandet, samt i nära samarbete med det tredjelandet för att hitta alternativa lösningar på lång sikt, beslutar att åtgärder behöver vidtas, eller när en enkel majoritet av medlemsstaterna har underrättat kommissionen om förekomsten av sådana omständigheter som avses i punkt 2 a, b, c eller d, ska följande bestämmelser tillämpas:

a) 

Kommissionen ska anta en genomförandeakt om tillfälligt upphävande av undantaget från viseringskravet för det berörda tredjelandets medborgare under en niomånadersperiod. Upphävandet ska gälla för vissa kategorier av det berörda tredjelandets medborgare, med hänvisning till relevanta typer av resehandlingar och vid behov till ytterligare kriterier. När kommissionen fastställer för vilka kategorier upphävandet ska gälla ska den, på grundval av tillgänglig information, inkludera kategorier som är tillräckligt stora för att på ett effektivt sätt bidra till att hantera de omständigheter som avses i punkterna 2, 3 och 4 i varje enskilt fall, samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas. Kommissionen ska anta genomförandeakten inom en månad från det att den har

i) 

mottagit den underrättelse som avses i punkt 2,

ii) 

uppmärksammats på den information som avses i punkt 3,

iii) 

utarbetat den rapport som avses i punkt 4, eller

iv) 

mottagit underrättelsen från en enkel majoritet av medlemsstaterna om förekomsten av sådana omständigheter som avses i punkt 2 a, b, c eller d.

Genomförandeakten ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.2. I genomförandeakten ska det fastställas vilken dag upphävandet av undantaget från viseringskravet ska få verkan.

Under perioden för upphävande ska kommissionen upprätta en förstärkt dialog med det berörda tredjelandet i syfte att åtgärda omständigheterna i fråga.

b) 

Om de omständigheter som avses i punkterna 2, 3 och 4 i den här artikeln kvarstår ska kommissionen, senast två månader innan den niomånadersperiod som avses i led a i den här punkten löper ut, anta en delegerad akt i enlighet med artikel 10 om tillfälligt upphävande av tillämpningen av bilaga II under en period på 18 månader för det berörda tredjelandets alla medborgare. Den delegerade akten ska få verkan från och med den dag som den genomförandeakt som avses i led a i den här punkten löper ut och ska ändra bilaga II i enlighet med detta. Ändringen ska göras genom att det bredvid namnet på tredjelandet i fråga införs en fotnot i vilken det anges att undantaget från viseringskravet upphävs gentemot det tredjelandet och i vilken perioden för upphävandet anges.

Om kommissionen har lagt fram ett lagstiftningsförslag enligt punkt 7 ska den period för upphävande av undantaget från viseringskravet som föreskrivs i den delegerade akten förlängas med sex månader. Fotnoten ska ändras i enlighet med detta.

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 ska det berörda tredjelandets medborgare under perioden för upphävande inneha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser.

En medlemsstat som i enlighet med artikel 6 föreskriver nya undantag från viseringskravet för en kategori av medborgare i det tredjeland som omfattas av akten om upphävande av undantaget från viseringskravet ska lämna underrättelse om dessa åtgärder i enlighet med artikel 12.

7.  
Före utgången av giltighetstiden för den delegerade akt som antagits enligt punkt 6 b ska kommissionen förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport. Rapporten får åtföljas av ett lagstiftningsförslag för att ändra denna förordning i syfte att överföra hänvisningen till det berörda tredjelandet från bilaga II till bilaga I.
8.  
Om kommissionen har lagt fram ett lagstiftningsförslag enligt punkt 7, får den förlänga giltighetstiden för den genomförandeakt som antagits enligt punkt 6 a i den här artikeln med en period som inte överstiger tolv månader. Beslutet att förlänga giltighetstiden för genomförandeakten ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 11.2.

Artikel 9

1.  
Senast den 10 januari 2018 ska kommissionen förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport som bedömer hur verkningsfull den ömsesidighetsmekanism som föreskrivs i artikel 7 är, och kommissionen ska vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag för att ändra denna förordning. Europaparlamentet och rådet ska besluta om förslaget i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
2.  
Senast den 29 mars 2021 ska kommissionen förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport som bedömer hur verkningsfull den upphävandemekanism som föreskrivs i artikel 8 är, och kommissionen ska vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag för att ändra denna förordning. Europaparlamentet och rådet ska besluta om förslaget i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.

Artikel 10

1.  
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2.  
Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 7 f ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 9 januari 2014. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, om inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
3.  
Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 8.6 b ska ges till kommissionen för en period på fem år från och med den 28 mars 2017. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.
4.  
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 7 f och 8.6 b får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
5.  
Innan kommissionen antar en delegerad akt, ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.
6.  
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
7.  
En delegerad akt som antas enligt artikel 7 f ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på fyra månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.
8.  
En delegerad akt som antas enligt artikel 8.6 b ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända.

Artikel 11

1.  
Kommissionen ska biträdas av en kommitté. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2.  
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
3.  
Om kommittén inte avger något yttrande, ska kommissionen inte anta utkastet till genomförandeakt och artikel 5.4 tredje stycket i förordning (EU) nr 182/2011 ska tillämpas.

Artikel 12

1.  
Medlemsstaterna ska underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om de åtgärder de har vidtagit enligt artikel 6 inom fem arbetsdagar efter det att de åtgärderna antogs.
2.  
De meddelanden som avses i punkt 1 ska i informationssyfte offentliggöras av kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 13

Denna förordning ska inte påverka medlemsstaternas behörighet att erkänna stater och områdesenheter samt pass, identitetshandlingar och resedokument som utfärdas av deras myndigheter.

Artikel 14

Förordning (EG) nr 539/2001 ska upphöra att gälla.

Hänvisningar till den upphävda förordningen ska anses som hänvisningar till den här förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga IV.

Artikel 15

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen.



BILAGA I

FÖRTECKNING ÖVER TREDJELÄNDER VARS MEDBORGARE ÄR SKYLDIGA ATT INNEHA VISERING NÄR DE PASSERAR MEDLEMSSTATERNAS YTTRE GRÄNSER

1.   STATER

Afghanistan

Armenien

Angola

Azerbajdzjan

Bangladesh

Burkina Faso

Bahrain

Burundi

Benin

Bolivia

Bhutan

Botswana

Vitryssland

Belize

Demokratiska republiken Kongo

Centralafrikanska republiken

Kongo

Elfenbenskusten

Kamerun

Kina

Kuba

Kap Verde

Djibouti

Dominikanska republiken

Algeriet

Ecuador

Egypten

Eritrea

Eswatini

Etiopien

Fiji

Gabon

Ghana

Gambia

Guinea

Ekvatorialguinea

Guinea-Bissau

Guyana

Haiti

Indonesien

Indien

Irak

Iran

Jamaica

Jordanien

Kenya

Kirgizistan

Kambodja

Komorerna

Nordkorea

Kuwait

Kazakstan

Laos

Libanon

Sri Lanka

Liberia

Lesotho

Libyen

Marocko

Madagaskar

Mali

Myanmar/Burma

Mongoliet

Mauretanien

Maldiverna

Malawi

Moçambique

Namibia

Niger

Nigeria

Nepal

Oman

Papua Nya Guinea

Filippinerna

Pakistan

Qatar

Ryssland

Rwanda

Saudiarabien

Sudan

Sierra Leone

Senegal

Somalia

Surinam

Sydsudan

São Tomé och Príncipe

Syrien

Tchad

Togo

Thailand

Tadzjikistan

Turkmenistan

Tunisien

Turkiet

Tanzania

Uganda

Uzbekistan

Vietnam

Jemen

Sydafrika

Zambia

Zimbabwe

2.   ENHETER OCH TERRITORIELLA MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV SAMTLIGA MEDLEMSSTATER

— 
Kosovo enligt definitionen i FN:s säkerhetsråds resolution 1244 av den 10 juni 1999
— 
Palestinska myndigheten



BILAGA II

FÖRTECKNING ÖVER TREDJELÄNDER VARS MEDBORGARE ÄR UNDANTAGNA FRÅN KRAVET ATT INNEHA VISERING NÄR DE PASSERAR MEDLEMSSTATERNAS YTTRE GRÄNSER NÄR DET GÄLLER VISTELSER SOM INTE ÖVERSTIGER 90 DAGAR UNDER EN 180-DAGARSPERIOD

1.   STATER

F.d. jugoslaviska republiken Makedonien ( 3 )

Andorra

Förenade Arabemiraten ( 4 )

Antigua och Barbuda

Albanien (3) 

Argentina

Australien

Bosnien och Hercegovina (3) 

Barbados

Brunei

Brasilien

Bahamas

Kanada

Chile

Colombia

Costa Rica

Dominica (4) 

Mikronesien (4) 

Grenada (4) 

Georgien ( 5 )

Guatemala

Honduras

Israel

Japan

Kiribati (4) 

Saint Kitts och Nevis

Sydkorea

Saint Lucia (4) 

Monaco

Moldavien ( 6 )

Montenegro ( 7 )

Marshallöarna ( 8 )

Mauritius

Mexiko

Malaysia

Nicaragua

Nauru (8) 

Nya Zeeland

Panama

Peru (8) 

Palau (8) 

Paraguay

Serbien (med undantag för innehavare av serbiska pass som har utfärdats av det serbiska samordningsdirektoratet (på serbiska: Koordinaciona uprava)) (7) 

Salomonöarna

Seychellerna

Singapore

San Marino

El Salvador

Östtimor (8) 

Tonga (8) 

Trinidad och Tobago

Tuvalu (8) 

Ukraina ( 9 )

▼M1

Förenade kungariket (utom personer med brittisk nationalitet som avses i del 3)

▼B

Amerikas förenta stater

Uruguay

Heliga stolen

Saint Vincent och Grenadinerna (8) 

Venezuela

Vanuatu (8) 

Samoa

2.   FOLKREPUBLIKEN KINAS SPECIELLA ADMINISTRATIVA REGIONER

Hongkong SAR ( 10 )

Macao SAR ( 11 )

3.    ►M1  PERSONER MED BRITTISK NATIONALITET SOM INTE ÄR BRITTISKA MEDBORGARE ◄

British nationals (Overseas)

British overseas territories citizens (BOTC) ►M1  Dessa territorier omfattar Anguilla, Bermuda, Brittiska antarktiska territoriet, Brittiska territoriet i Indiska oceanen, Brittiska Jungfruöarna, Caymanöarna, Falklandsöarna, Gibraltar ( 12 ), Montserrat, Pitcairnöarna, Sankt Helena, Ascension och Tristan da Cunha, Sydgeorgien och Sydsandwichöarna samt Turks- och Caicosöarna. ◄

British overseas citizen (BOC)

British protected persons (BPP)

British subjects (BS)

4.   ENHETER OCH TERRITORIELLA MYNDIGHETER SOM INTE ERKÄNNS SOM STATER AV SAMTLIGA MEDLEMSSTATER

Taiwan ( 13 )



BILAGA III

UPPHÄVD FÖRORDNING OCH EN FÖRTECKNING ÖVER ÄNDRINGAR AV DENNA



Rådets förordning (EG) nr 539/2001

(EGT L 81, 21.3.2001, s. 1)

 

Rådets förordning (EG) nr 2414/2001

(EGT L 327, 12.12.2001, s. 1)

 

Rådets förordning (EG) nr 453/2003

(EUT L 69, 13.3.2003, s. 10)

 

2003 års anslutningsakt, Bilaga II, punkt 18.B

 

Rådets förordning (EG) nr 851/2005

(EUT L 141, 4.6.2005, s. 3)

 

Rådets förordning (EG) nr 1791/2006

(EUT L 363, 20.12.2006, s. 1)

Endast artikel 1.1 elfte strecksatsen avseende förordning (EG) nr 539/2001 och bilagan punkt 11 B 3

Rådets förordning (EG) nr 1932/2006

(EUT L 405, 30.12.2006, s. 23)

 

Rådets förordning (EG) nr 1244/2009

(EUT L 336, 18.12.2009, s. 1)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1091/2010

(EUT L 329, 14.12.2010, s. 1)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1211/2010

(EUT L 339, 22.12.2010, s. 6)

 

Rådets förordning (EU) nr 517/2013

(EUT L 158, 10.6.2013, s. 1)

Endast artikel 1.1 k fjärde strecksatsen och bilagan punkt 13 B 2

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013

(EUT L 182, 29.6.2013, s. 1)

Endast artikel 4

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1289/2013

(EUT L 347, 20.12.2013, s. 74)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 259/2014

(EUT L 105, 8.4.2014, s. 9)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 509/2014

(EUT L 149, 20.5.2014, s. 67)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/371

(EUT L 61, 8.3.2017, s. 1)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/372

(EUT L 61, 8.3.2017, s. 7)

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/850

(EUT L 133, 22.5.2017, s. 1)

 



BILAGA IV

JÄMFÖRELSETABELL



Förordning (EG) nr 539/2001

Denna förordning

Artikel -1

Artikel 1

Artikel 1.1, första stycket

Artikel 3.1

Artikel 1.1, andra stycket

Artikel 3.2

Artikel 1.2, första stycket

Artikel 4.1

Artikel 1.2, andra stycket, inledningen

Artikel 4.2, inledningen

Artikel 1.2, andra stycket, första strecksatsen

Artikel 4.2 a

Artikel 1.2, andra stycket, andra strecksatsen

Artikel 4.2 b

Artikel 1.2, andra stycket, tredje strecksatsen

Artikel 4.2 c

Artikel 1.3

Artikel 5

Artikel 1.4

Artikel 7

Artikel 1a.1 och 1a.2

Artikel 8.1 och 8.2

Artikel 1a.2a

Artikel 8.3

Artikel 1a.2b

Artikel 8.4

Artikel 1a.3

Artikel 8.5

Artikel 1a.4

Artikel 8.6

Artikel 1a.5

Artikel 8.7

Artikel 1a.6

Artikel 8.8

Artikel 1b

Artikel 9.1

Artikel 1c

Artikel 9.2

Artikel 2

Artikel 2

Artikel 4

Artikel 6

Artikel 4a

Artikel 11

Artikel 4b.1 och 4b.2

Artikel 10.1 och 10.2

Artikel 4b.2a

Artikel 10.3

Artikel 4b.3

Artikel 10.4

Artikel 4b.3a

Artikel 10.5

Artikel 4b.4

Artikel 10.6

Artikel 4b.5

Artikel 10.7

Artikel 4b.6

Artikel 10.8

Artikel 5

Artikel 12

Artikel 6

Artikel 13

Artikel 7

Artikel 14

Artikel 8

Artikel 15

Bilaga I

Bilaga I

Bilaga II

Bilaga II

—

Bilaga III

—

Bilaga IV


( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (EUT L 243, 15.9.2009, s. 1).

( 2 ) Rådets beslut 94/795/RIF av den 30 november 1994 om en gemensam åtgärd som antagits av rådet på grundval av artikel K.3.2.b i fördraget om upprättandet av Europeiska unionen beträffande resmöjligheter för skolelever från tredjeland som är bosatta i en medlemsstat (EGT L 327, 19.12.1994, s. 1).

( 3 ) Undantaget från viseringskravet tillämpas bara på innehavare av biometriska pass.

( 4 ) Undantaget från viseringskravet ska tillämpas från och med den dag då ett avtal om undantag från viseringskravet som ingås med Europeiska unionen träder i kraft.

( 5 ) Undantaget från viseringskravet begränsas till innehavare av biometriska pass som utfärdats av Georgien i enlighet med Internationella civila luftfartsorganisationens (Icao) standarder.

( 6 ) Undantaget från viseringskravet begränsas till innehavare av biometriska pass som utfärdats av Moldavien i enlighet med Internationella civila luftfartsorganisationens (Icao) standarder.

( 7 ) Undantaget från viseringskravet tillämpas bara på innehavare av biometriska pass.

( 8 ) Undantaget från viseringskravet ska tillämpas från och med den dag då ett avtal om undantag från viseringskravet som ingås med Europeiska unionen träder i kraft.

( 9 ) Undantaget från viseringskravet begränsas till innehavare av biometriska pass som utfärdats av Ukraina i enlighet med Internationella civila luftfartsorganisationens (Icao) standarder.

( 10 ) Undantaget från viseringskravet tillämpas endast på innehavare av pass med beteckningen ”Hong Kong Special Administrative Region”.

( 11 ) Undantaget från viseringskravet tillämpas endast på innehavare av pass med beteckningen ”Região Administrativa Especial de Macau”.

►M1  ( 12 ) Gibraltar är en brittisk kronkoloni. Det pågår en tvist mellan Spanien och Förenade kungariket om överhögheten över Gibraltar – ett territorium som en lösning måste nås om mot bakgrund av relevanta resolutioner och beslut av Förenta nationernas generalförsamling. ◄

( 13 ) Undantaget från viseringskravet tillämpas endast för innehavare av pass som utfärdats av Taiwan och som innehåller ett identitetskortnummer.